Heliga härliga Fredag

Idag är det äntligen Fredag. Den skönaste dagen i vecka. Inte för vetskapen att man slipper jobba imorgon. Inte för att det ligger två jobbfria dagar framför en. Utan för att jag har slitit hårt i dagarna 5, gjort jobb och gjort träning. Ofta betyder detta att man är rätt så urlakad när man kommer hem på kvällen. Den kännslan är lite den jag lever för. Jag kan vara jäkligt nöjd över gjort arbete och bara sjunka ner i en godispåse, i soffan, och somna efter en halv film. Ja att vara löpare och arbetare tillåter inte så mycet utsvävningar en Fredagskväll. Men det är självvalt. Men denna Fredag är lite speciell. Det är nämligen innomhuspremiär för mig. Skall ikväll medverka på Eskilstuna Friidrotts Öppna KM på 3000m. Läskigt är bara förnamnet. Jag vet nämligen hur bra jag vill vara just nu. Däremot har jag ingen anining hur min form är. Har sprungit knappa 100mil i år. Mycket av det har varit kvalitet nu under hösten. Resten består av mestadels crosstrainer och cykel. Vill gärna ner under 9 minuter. Det hade känts bra inför framtiden. Men sanningen är den att kanske är jag inte där. Men det är redan tidig i säsongen och det finns några månader att jobba upp fart och uthållighet iför Innomhus SM. Jag är rätt trött efter en hektisk vecka. Vill egentligen bara sjunka ner i soffan och somna på med godispåsen i handen. Men för att få göra det måste jag bara pina mig igenom 9 minuters löpning. Det låter ju inte så svårt. Det klarar jag nog. Hoppas jag.

En tågselfie, en vanlig pendlingsdag, en vanlig vecka

Bana, min bana

Oktober är grå, träningen likaså. Jag tragglar på. Det är långt kvar till några riktiga tävlingar. Men det rullar på. Har börjat springa lite snabbare intervaller på bana. Det blir lite snabbare, lite jobbigare. Är härligt och ångest-laddande. Har svårt för att få ut max på andra intervaller. Men när det vankas bana kan jag bara borra med huvudet och köra. det är jobbigt men utvecklande för mig. Kroppen och huvudet får jobba på ett helt annat sätt då. Har koll på varje varv. Varje mellantid. Kan inte fuska någonstans. Gillar verkligen kampen som uppstår på slutet.  Ett set kvar.  Två intervaller.  En. Fyra tre två varv kvar. Sista varvet. Tar ut det sista och kollapsa i en hög. Känner hur kroppen återhämtar sig. Tar en snickers. Njuter lite och är jäkligt nöjd med sig själv. Tar det lugnt en dag och sen på det igen. Det ska bli kul att komma tillbaka. Tror jag. Crosstrainer är ju trots allt ganska kul...

Bifogar en fin bild från gårdagens backpass. Det ska inte bara vara jobbigt att springa. Det ska tydligen göra ont också.

En Vanlig Vecka

Måndag: Vaknar 05:00
        Crosstrainer 1h
        Västerås -> Stockholm
        Jobb
        Stockholm -> Västerås  
        Hemma ~18:00                                    
        Somnar 22:00
       
Tisdag: Vaknar 05:00    
        Västerås -> Stockholm
        Löpning ~35min
        Jobb
        Löpning, Intervaller med klubben i Huddinge ~1h
        Stockholm -> Västerås
        Hemma ~22:00
        Somnar 23:00
       
Onsdag: Vaknar 05:00
        Crosstrainer 1h
        Västerås -> Stockholm
        Jobb
        Stockholm -> Västerås  
        Hemma ~18:00                                    
        Somnar 22:00

Torsdag: Vaknar 05:00
        Crosstrainer 1h
        Västerås -> Stockholm
        Jobb
        Stockholm -> Västerås  
        Hemma ~18:00
        Löpning, Intervaller ~1h                                    
        Somnar 22:00
       
Fredag: Vaknar 05:00
        Crosstrainer 1h
        Västerås -> Stockholm
        Jobb
        Stockholm -> Västerås  
        Hemma ~18:00                                    
        Somnar 22:00      
       
Lördag: Sova, Äta, Sova, Träna (Löpning - Intervaller/Tröskell), Sova

Söndag: Sova, Äta, Sova, Träna (Crosstrainer - Långpass), Sova

Ungefär såhär ser det ut nuförtiden. Lägg på lite pendlingscykling runt 7 mil och någon timma med styrka så har ni min vardag.
Med andra ord inte så mycket tid över för att skriva här. Men jag klagar inte. Jag njuter. Varje vecka är en seger. Varje avklarad intervall
ett steg närmre mina mål. Man ska få kämpa lite också.  

Bara att kötta vidare.

Dags att vända blad.

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan senaste inlägget. Det har varit motigt att skriva. Inte nog med att löpningen har hållits till det minimala pga skadan. Dessutom har sommaren varit riktigt hektiskt. Tänkte att nu blir det omstart. Dags att vända blad. Skriva om vägen tillbaka. Man kan inte bara skriva om hur bra det går hela tiden. Fick liten pusch av ragnar som precis börjat blogga om sin väg tillbaka och jag rekommenderar e att läsa hans blogg.

Om jag ska sammanfatta tiden sen senaste inlägget kan vi börja såhär:

Stockholm marathon. Det blev min sämsta tid någonsin. Men det var inget alternativ att inte starta. 18e gången i rad. 4:19. Första 4h+ maran. Men det kan man väl i och för sig räkna med då mitt längsta sammanhängande löprträcka innan i år var 2.5km. Men jag fick min medalj och säsongen var räddad.

Straxt efter SM var det dags för mig och sambon att ta vårat pick och pack från Göteborg till Stockholm. Tack för den här tiden göte. Det blev en helvetes vecka av flytt utan träning som avslutades med punka med fullt flyttlass mitt på E20 som pricken över i:et.

Försöket sedan komma igång med träningem under sommaren och det gick väl hyfsat. Fortsatt mycket crosstrainer och lite löpning. Men mer och mer av den senare varan. Under slutet av sommaren fick min sambo jobb i västerås så då vart det bara att börja planera för en flytt till och försäljning av min lägenhet i Stockholm. 2 veckor av renovering av lägenheten blev till en tidigare lagd säsongsvila. Tre veckor semester har det blivit i sommar. Och med semester menar jag stressa som en tok för att flytta eller förbereda för att flytta. Således ingen jättestrukturerad träning sedan slutet av maj. Men inget ont som inte har något gott med sig. Skadan har fått extra mycket tid att vila från löpningen.

Från och med september blir vi således västeråsare och jag får fortsätta långpendla. Denna gång Västerås - Stockholm. Men jag är van så det ska nog gå bra. Har dessutom blivit cyklist på gamla dagar. Det är tydligen ett krav när man flyttar till Västerås. Det underlättar också pendlingen till och från jobbet. Lite bonusträning kan man dessutom nästan kalla det.

Men nu blickar jag framåt och hoppas komma igång med löpningen. Tog som sagt tidig säsongsvila och sket i höstsäsongen. Kändes inte så motiverande att träna för att komma i någon halvform inför terräng-sm och sedan ta säsongsvila på det. Nu blir det istället fokusering på innesäsongen och 3000m på ISM. Ett första riktigt försök och comeback, om träningen går som den ska,  blir 3000m på Eskilstuna-spelen i november. Känner mig riktigt taggad och nervös inför hur det ska gå. Hur ska kroppen reagera efter att ha varit borta i drygt ett år från riktigt löpning. Vad har all crosstrainer gjort med löpformen och löpstilen. 

Västerås har ju en fin innehall att tema på i vinter och den ligger bara ett stenkast från nya hemmet. Så det känns lyxigt. Hoppas bara att det inte blir några problem att träna där. Hoppas även på lite bra sparring. Det finns ju några duktiga löpare i Västerås också. Eller vad sägs om detta resultat. Så nu ska det bli lite bättring på bloggandet. Och löpningen. Förhoppningsvis. Och för att avsluta detta försenad inlägg, lite fina bilder från sommaren.

Jag och far är redo för Stockholm Maraton. Vem ska vinna? I år var det jämt. 

Att flytta är jobbigt. Det är viktigt att få i sig tillräckligt med energi. Chips-pizza är då guld värt. 

Gått och blivit cyklist. Eller Bromptonit som man kallar ägare av denna lilla sak. 

Min borg. Min man-cave. Typ. 

Tittade och fotograferade lite på RollerDerby SM

Västerås är också fint. (Så länge det inte är dragmeet)

Hej Västerås. Jag gillar dig också. 

Lite riktig semester blev det faktiskt. 3 dagar i Kilafors. Hade dock varit bättre med 3 veckor där. 

Tog mig upp för Norrlansporten medelst hjälp av stavar.

Röken låg tät över Västerås från branden.

Min nya arbetsplats välkomnar med detta fina meddelande.

Inspiration

Inspiration till träning och tävling kommer och går. Går det bra kommer dem oftast av sig så själv. Går det dåligt är det oftast tyvärr tvärt om. Nu går dock träningen bra men i och med att tävlandet inte går alls så är det ibland lite svårt att finna inspiration. Det som mest driver just nu är att bli hel. Det är som att träna inför en mara. En lång uppbyggnad. Ett mål långt bort. Men tillslut står man där efter genomfört lopp. Det motiverat faktiskt en hel del. Men en sak som motiverar väldigt mycket. Kanske lite mer, är att se andra lyckas. Kanske till och med se det med egna ögon.

Förra helgen gick Göteborgsvarvet. Det som jag sprang i olidligt heta förra året och året dessförinnan fick bevittna från sidan på grund av sjukdom. Tvekade lite först om jag skulle ta mig ut och heja på alla de man känner. Men tillslut fick surpuppan inom mig ge sig och jag tog med mig kameran och begav mig ut i det fina vädret. Fantastisk fint att stå och heja på sidan om. Inte lika kul att springa i. Jag vet. Visste inte riktigt vilka som jag kände som var på plats. Men det kvittade. Jag sög åt mig all löpar-inspiration som formligen flödade. Jag kunder känna hur pulsen steg när man väntade på att täten skulle komma. Och varje gång ett bekant ansikte närmade sig försökte jag skrika lite hejarop samtidigt som jag höll in avtryckaren på kameran. Det blev tillslut en riktigt trevlig afton med en del fina och uppskattade bilder. Det var inte så svår att bränna av ett skönt tröskel pass senare på kvällen med alla intryck som hade insupits.

Det finns vissa som man lärt känna och följa under alla lopp man sprungit. Ofta dem som ligger på samma nivå som en själv och ofta har liknande mål. Det blir en sorts kamratskap. Man kämpar ofta med och mot dessa löpare. Följer resultat. Hejar och inspireras. Två av dessa som jag träffat och som har tagit både ett och två kliv upp en nivå i år är Elias Björnson och Andreas Magnusson. Spring Åmål respektive Mariestads AIF. Om jag inte missminner mig sprang de in på 1.10.19 och 1.10.22 straxt efter varandra. PB för båda två tror jag. Sånt inspirerar och ger energi att fortsätta kämpa. Keep up the god work grabbar. Om inte för er skull så för min i alla fall.  :)

Elias Björnsson in Action

Andreas Magnusson

And now for something kompletely differeret. 

Har börjat beta mig igenom IPA sortimentet på systembolag. Vilket tyvärr inte är speciellt djupt. Här är två jag testade nu senast. Thisteln vart ok men West Coast föll mig inte alls i smaken.

Saker som gör mig glad. Sean Banan. Var därför tvungen att testa dessa godingar. Helt ok men inget att hänga i äppelträdet.

Sean Banan for President. Kanske.

Den coolaste fotografen i Göteborg.

För den som är intresserad av att se alla bilder som blev något å kan man kika vidare här.

Oinspirerad

Nu har det gått en bra stund sedan jag för tillfället lagt löparskorna på hyllan. Mitt senaste riktigt hårda löppass (Frankfurth Marathon) var för ett halvår sedan. Jag har visserligen så smått börjat rehabträna-springa lite. Typ 3x4min jogg(~13km/h). Men det är inte utan vissa bakslag. Visst går det så smått framåt. Men det går lååångsamt. Ibland är två steg fram ett steg bak. Men oftast känns det som man tar ett steg framåt och sedan ett steg tillbaka i rehaben. Dock aldrig ett steg fram och två steg tillbaka så det går iaf långsamt framåt. Men det kräver det mesta av min energi att försöka finna inspiration. Det hade ju funkat fin om man, emellanåt, kunde testa sin form och kanske springa något lopp. Nu vet jag ju inte alls var jag står. Bävar lite för att få veta det också. Man hoppas ju på något slags mirakel att när jag väl kan tävla igen. Dock får man nog inse att det förmodligen inte kommer vara så. Vill man bli en bra löpare ska man nog träna löpning och inte crosstrainer. Crosstrainertränmingen som iof för det mesta går riktigt bra. Har konverserat lite med en Viss Patrik Verme på jogg och fick tips om hur tänka kring interaller på crosstrainern. Det som är svårt på den är att pressa upp pulsen och kör man korta intervaller typ 20x60 sekunder med 40 sekunders vila kommer man ofta knappt upp i puls innan det är dags att pausa. Då är det bättre att köra lite längre intervaller samt att pausen skulle hållas aktiv, typ samma puls som under lättdistansträning, för mig runt 130. Så två pass som avverkats är 5x6min aktiv vila 2min och 3x10min aktiv vila 5min. Detta har resulterat i nya maxpulsresultat på crosstrainer ett par gånger, som nu ligger på 176 av uppmätt 185.

En sak som man kan göra, när man inte kan springa och skall hålla motivationen uppe, är att belöna sig med fysiska saker. Bla att köpa skor. Har säkert blivit ca 7-8 par som jag inte invigt än. Sedan har jag även upptäckt att det finns en ny teknik att mäta puls med. Det ska vara genom optisk mätning i handlenden och ser ut som ett vanligt armband. Den går att koppla till gps-klockan så det blir nog ett inköp av en sådan ganska snart. Hur det funkar vet jag inte men det är skönt då jag inte tycker om pulsbandet runt bröstet. Framförallt under hårdare träning då det känns som någon försöker förhindra en att andas när man tar i.

Något mer intressant finns inte att skriva så här kommer lite blandade bilder.

Min nya drog. IPAs i alla olika slag. Här en med mammas namn :)

Ska man stå länge på en Crosstrainer innan Jobbet blir det till att gå upp tidigt. Då kan det vara såhär fint. Jag kallar det jag-vill-inte-stå-på-en-crosstrainer-väder.

Förra året åkte jag till Strömstad och vann en träningstävling. Fick ett presentkort på Quality Hotel och Spa som utnyttkades.

Lingon är gott. Extra gott om man mixar lika delar lingon och Vaniljglass.

Såhär glad (och suddig) är man under ett långpass (2.5h) en tidig Söndag-morgon på en Crosstrainer.

Vägen är lång

Snart, den 19 April, har jag varit strandsatt i 4 månader på min älskade/hatade crosstrainer. Det har gått fram och tillbaka och framåt igen med skadan. Det finns fortfarande känningar kvar. Men värken, stelheten och stickningarna har blivit betydlig mildare/mindre. Kör på bra med min rehab/styrketräning de senaste veckorna och det känns som att det ger resultat. Dock misstänker jag att vägen tillbaka till riktig löpning fortfarande är ganska lång även om det känns som man har kommit mer än halvvägs. Misstänker att det kanske rör sig om ca 2 månader om det fortsätter att läka i samma takt. Har nästan börjat ge upp hoppet om att få jogga/lunka mig igenom Stockholm Maraton. Men men, det är väl sånt som händer. Har dock räknat ut vad som krävs för att ta sig runt så lugnt som möjligt. 7km/h, det vill säga 8:34min/km. Det blir en sluttid på 6h som är maxtiden, ungefär snabb gång. Har testat det på ett löpband och det borde ju gå.

Annars rullar träningen på bra. Enda jobbiga är att man inte kan testa löpformen. När man ser hur flertalet andra slår till med härliga nya PBs såhär på vårkanten kan det vara lätt att tappa bort sig själv och fokusera på fel saker. Det är därför bra att påminna sig själv om varför man tränar och för vem. Motivationen går således lite upp och ner. Däremot är känslan efter genomfört hårt pass alltid lika härlig och jag känner mig mycket nöjd över att ha genomfört det. Hoppas det kommer ge mig en bra språngbräda sedan när jag väl får sätta igång och sprätta för fult i spåren och på banan.

Lite sifror för den som har tråkigt sedan 19e December:

Dagar sedan Senaste löppasset: 116 (16 Veckor och 4 dagar)
Dagar sedan magnetröntgen: 82 (11 Veckor och 5 dagar)
Träningstimmar: 251:10
Crosstrainertimmar: 209:39
  Snitt/dag: 1:38
  Snitt/vecka: 12:39
  Snitt/månad: 54:00
  Max-vecka: 16:00
  Min-vecka: 2:12
  Längsta pass: 3:00

Rehab/Styrka timmar: 32:39
Genomförda Intervallpass: 39st
Högsta puls: 173 (av max 185)
Sjukdagar: 6
Vilodagar: 4

Efter intervall mat

Har börjat vänja mig vid att gå upp 05:15 varje morgon för att bege mig till gymmet. Nu har det blivit betydligt ljusare ockdå, vilket är ett plus.

Fick lite sällskap av Jonas, det vart genast lite trevligare

Det går sakta framåt

Så mycket har väl inte hänt den senaste tiden. Suget att skriva har därför inte funnits. Det går sakta framåt med skadan. Snart(19 Mars) är det 3 månader sedan senaste löpsteget. Har varit hos sjukgymnasten en 3-4 gånger nu och hon (Jenny Jacobsson) ser framsteg varje gång. I bästa fall blir det till att börja så smått (läs bebissteg) om 2 veckor. Blir det så och det funkar så kan jag räkna med runt 2 månader till innan man kan börja med riktig träning, dvs intervaller, backpass och trösklar. Så i bästa fall är jag igång med träningen i mitten av Maj. Sen blir det en lång uppbyggnadsfas. Jag gillar att ha mål och nånting att sikta mot så har nu mentalt satt upp säsongens huvudmål som 10000m på ALJ-Open i höst. SM i Umeå blir det inget av. Kommer nog dock bli en hel del träningstävlingar när jag väl börjar komma tillbaka till träningen både för att kolla av var kroppen står och hur den klarar högre belastning.

Detta har hänt sedan senaste inlägget:

Vecka 1 - Hård vecka. Tre intervallpass, ett långpass. Totalt 16h på Crosstrainern och 2h Styrka/Rehab.
Vecka 2 - Medelhård vecka. Skulle avsluta med lite längdskidor under helgen inför måndagens Vasalopp/Öppetspår. Blev sjuk Lördag kväll efter ett lätt träningspass på längd. Vila Söndag
Vecka 3 - Sjuk och vila Måndag - Fredag. Inget Öppetspår således.
Vecka 4 - Kom-igång vecka. Ett intervallpass, ett långpass. Var och plåtade på klubben 5000m-lopp, Storängsöz.

Orkar inte skriva så mycket mer. Så här kommer lite istället:

Öppetspår

Vi fick bo i ett Härbre i Gopshus. Mysigare än så blir det inte

Kolhydratladdade förgäves på Sveriegs bästa gatukök.

Det snöade iaf. :).

Storängsöz

Några av de känslomässiga tillstånd innan start

Kim, den springande snickaren

En av Danderyds SK unga löpare.

Nino, var där,  han sprang in på 17:09

Staffan Dahlgren sprang i mål på nästan pers.

Dace Landström från Vallentuna

Andreas Åkesson drar klungan bakom Alberto Ramos i A -heatet.

Alberto som satsade på en tid under 16 minuter. Det var nära men gick inte riktigt.

Alberto. Målgång.

Målgång för tvåan i Heat-A.

Trött efter målgång

Christoffer Fogel. Är tillbaka efter skada och joggade runt.

Livet på en crosstrainer

Jag trodde aldrig jag skulle säga det men alternativ träning är helt okej. Så länge man kan få upp någon vettig puls såklart. Det enda som saknas är den där känslan efter ett riktigt hårt intervallpass eller tröttheten efter en riktigt hård löp-vecka. För trotts att jag matat upp till 16 timmar på en vecka på crosstrainern blir jag aldrig bli lika trött som efter en vecka med mycket mängd och hårda intervaller.

Jag är dock övertygad att det jag gör nu i längden kommer göra mig till en bättre löpare. Kroppen får nu chansen att läka och återhämta sånt som kanske inte får lika mycket återhämtning under långa tränings- och tävlingssäsonger. Tänker främst på senor och leder som kan ta längre tid att återhämta än musklerna.

Det går bra att kötta på träningen och köra på. Det känns skönt eftersom det nog kommer gå betydligt fortare att komma i form när man väl är tillbaka på banan. Däremot är det en liten djungel av olika crosstrainers som jag har att tillgå och träna på. Vissa är nästan som trappmaskiner och känns nästan som bergsklättring. Vissa har en bra känsla men när man ska köra intervaller har de någon slags maxhastighet som gör att det blir väldigt ryckigt. Man kan likna det vid att någon springer efter mig med ett gummiband och håller emot när det går för fort. Mycket! Irriterande. Dessutom har de flesta gym dålig till väldigt dålig luftkonditionering. Räddningen är gymmet som jag har att tillgå i Göteborg som tillhör mitt lägenhetskomplex. Den har en crosstrainer vilken har en plan och fin rörelse som påminner ganska mycket om ett löpsteg. Där lyckas jag få upp den högsta pulsen och då naturligtvis ofta veckans bästa intervallpass. Tyvärr har jag bara tillgång till den på helgen då jag är hemma. Men det kanske är bra så det blir lite naturlig variation. Totalt blir det mellan 3-4 maskiner som träningen bedrivs på. Försöker hålla korta och intensiva pass på intervallerna och inte hålla i handtagen/pinnarna som finns på maskinen. Dock är det som sagt svårt att få upp pulsen och på för korta intervaller är det nästan omöjligt att få någon vettig ansträngning. Har hittat lite favoriter i 10x2min med 1 minuts vila eller mindre, 6×3min med 1 minuts vila eller mindre (ganska likt 6x1k) och 20x1min med 1 minuts vila eller mindre. Det sistnämnda är det jobbigaste i mina ögon och därför förläggs det i götet.

Det blir även ett långpass i veckan på 150 minuter samt ett gäng 90-minuters pass. För att det inte skall bli alltför långtråkigt brukar det bli att lyssna på löpar-podden "Möt Löparen" av Marcus Åberg som intervjuar löpare med olika ambitions- och prestationsnivåer från vårt avlånga land. Mycket kul och intressant att höra hur andra ser på träning, tävling och löpning. Kan rekommendera.

Jag blickar nu framåt och har gjort ett tränings schema ända fram till april. Då har det gått 4 månader med total löpvila. Det känns skönt att ha det i pränt. Då går jag inte och hoppas i onödan att skadan på något mirakulöst sätt skall läka. Och gör den det så är det bara en bonus. Och som sagt crosstrainer är ju i alla fall ganska okej.  Man blir ju faktiskt riktigt svettig av det.

Preppat för ett pass nere i grottan på min favorit crosstrainer,
en Johnson E7000.

En vanemänniska med nya vanor.

På grund av min skada har det blivit en hel del crosstrainer senaste tiden. Tycker det funkar riktigt bra som alternativ till löpningen. Det är dock mer tidskrävande eftersom pendlings-träning inte är ett alternativ. Dessutom krävs det mer tid för att få ut samma effekt som vid ett löppass. Det är inte lika slitigt som löpningen så det går ganska smärtfritt att slänga in ett par extra pass.

Vanemänniska som jag är, har jag upptäckt nya sätt att kvantifiera och strukturera träningen. Nu räknar jag inte km utan timmar. Det blir inga kilometertider utan puls-toppar. För en vanemänniska som mig är sånt sånt viktigt. Det ger motivation till en bra tränings-vecka. Utöver vanemänniska är jag även tävlingsmänniska. Den vill alltid springa längre och fortare är jag gjort tidigare. Nu blir det ju inte sträcka och hastighet utan tid och puls som räknas. Men principen är densamma. Maxa pulsen och tiden på maskinen.

Vanemänniskan vill dessutom gärna göra samma sak om och om igen. Det vill säga samma intervaller, samma långpass, samma distanspass. Tävlingsmänniskan vill göra det snabbare och längre. Men det finns även en ny liten del av mig. Inte så stor. Kanske som en liten hund som kollar ängsligt när jag gör om samma misstag igen. Misstaget är att snöa in på något nytt och inte stanna till och reflektera över vad jag håller på med. Jag får ofta för mig saker och så blir det till en sanning som bara kan göras mer och mer och bättre och bättre tills man nästan är i nirvana. För några år sedan, när jag började träna seriöst, blev jag ganska ofta förkyld. Säkert 3-4 gånger per år. Sådana där 2-veckors långa och jobbiga. Då fick jag för mig att Berocca var svaret på mitt problem.  Det blev 2-3 styckevis om dagen i ett par månader innan det slog mig att problemet kanske inte var hur jag åt utan hur jag tränade och hur jag sov. Nu senast var det Brämhults-juice med en hel riven färsk i. Förvisso var det väldigt gott. Men kanske inte nyttigaste om man drack 2-3 sådana i veckan. Tydligen kan man nämligen överdosera ingefära. Kanske inte så bra.

När kom igång med löpningen någon gång runt 2011 köpte jaha en sådär fancy våg att koppla till min gps-klocka. Den mätte alla typer av delarna av kroppen. Man fick tex reda på (förutom vikten) %-vatten, %-muskler, %-benmassa, %-kroppsfett. Kul att se hur kroppen formades när man började äta lite mer ordentligt och träna bättre. Det gick bra och jag blev av med onödiga kilos. Jag triggades av att slå min föregående vägning. Från att ha gått från nästan 85 kilo var jag helt plötsligt under 70 sträcket. Kroppsfettet och vilken minskade. Tillslut vägde jag ring 65 kilo och hade ett kroppsfettet på runt 5-6%. Det kändes, efter att folk påpekat, att det kanske var lite väl lite. För att inte riskera att få ätstörning eller något liknande blev jag tvungen att sluta använda vågen. Det kan vara ett bra instrument om jag behöver bli av med några extra kilo inför ett lopp. Men för att min kropp ska fungera med all träning som den får väljer jag att försöka lyssna på den istället för att titta på vågen.

Den lilla nya hunden kallar jag för variations-hunden. Den var för liten och ouppmärksam när jag sprang på mig min nuvarande skada (läs Symfysit). Att springa varje dag på asfalt med väldigt odämpade och samma par skor var uppenbarligen inget höjdare för min kropp. Även om det kanske för stunden kändes bra. Mycket stöttar under lång tid på hårt underlag med dålig stötdämpning har jag lärt mig den hårda vägen är ingen bra kombination. Det jag har lärt mig är att träna på det du vill bli bra på (löpning), variera så mycket du kan, lär känna min kropp och använd inte för tunna skor under asfalts-distansträning.

Jag gillar att ha ett schema att gå efter eller rutiner att följa. Misstänkte att det har med att göra med min förkärlek att annars överdriva saker eller inte göra något alls. Jag har ganska dålig karaktär. Äter gärna onyttigt, tränar gärna mer än jag bör. Har jag då något att hänga upp mig på är det lättare att det inte blir för mycket av det goda. Som exempel har jag för mitt eget bästa valt att skippa all onyttigt måndag till fredag men att på helgen är det ok att äta osunt/mindre nyttigt. Tror det är ett bra sätt för mig att få balans. Det är även bra för vanemänniskan i mig. Jag jobba och träna hårt i veckan. På helgen kommer belöningen. Det finns dock en risk här också. Det vill säga att maten i veckan blir för nyttig, alltså att jag får i mig för lite näring, och det blir ett alltför stort frossande på helgen. Men jag har än så länge kunnat hålla det på en hälsosam nivå.

Det viktiga nu är att lära av de misstag man begår. Det är ju det som utvecklar en. Så för att minska risken för återfall har jag nu bestämt mig för att skaffa nya sorters skor för min distansträning. Lite fler sorter och lite tjockare sulor. Har till och med köpt ett par Hoka One One. Om de passar min träning vet jag inte men jag har nu några till att tillgå. Variation är A och O.

Så nu står jag som sagt här med Symfysit och en rehab sin kan ta upp till 3-4 månader samt ett helt återställande som kan ta mellan 6-12 månader. Jag har redan insett att det kommer ta tid. Det kommer bli en hel del annan träning än löpning. Har som sagt fastnat för crosstrainer. Hoppas bara jag kan ta mig i kragen och få in lite annan träning också. Som sagt jag har lätt för att fastna för saker.

Kajsa Berg, Under Stockholm Ultra, i sina Brooks PureFlow.
Ett par tjock-skor som nu finns i mitt skostall.

Olyckan

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det har sina skäl. Framförallt fick motivationen en dipp efter ett nytt besked rörande min skada. Efter besöket hos specialistgruppen tog coach saken i egna händer och fixade en tid hos en av de ledande specialisterna rörande idrotts-skador i Sverige. Träffade Clas Östberg på Sophia-hemmet. Han har tydligen hand om många av våra landslagslöpare. Det tog två minuter (och en brasklapp) att ställa diagnosen. Någon som kallas för symfysit. En stressfraktur i bäckenet på framsidan. Tydligen samma symptom och problem som gravida kan få vid foglossning då två ben i bäckenet som hålls ihop på framsidan löses upp för att smidigare få igenom en liten bebis. Diagnosen blev 3-4 månader utan löpning. Träning går dock bra och jag får köra på hårt. Dock inget som ger stötarna som löpningen ger. Cykel, Vatten-löpning, Crosstrainer, Stavgång, Längdskidåkning, allt går bra. Blir nog dock mest Crosstrainer för mig då det andra är antingen för krångligt eller för tråkigt (cykel). Funderar dock på att skaffa cykel så jag kan cykel-pendla till jobbet (3 mil enkel väg). Däremot intervaller kör jag hellre på trainern. Har också funderingar på att skaffa rullskidor som jag kan köra till och från jobbet då inomhussäsongen ersatts av Vasaloppet (öppet spår). Men jag väntar med såna beslut innan jag gått på magnetröntgen som jag blivit skickad till.  Förhoppningsvis ska jag bli kallad ganska snart efter nyår. Det känns bättre för varje dag i området. Blir starkare och starkare av allt crosstrainande. Har börjat köra riktiga veckor med intervaller och långpass. Det är tur att man är så enformig av sig. Annars hade jag nog  tröttnat för länge sedan. 2 timmar på en trainern är ingen dröm för en långlöpare men det fyller ett syfte och jag inbillar mig att detta kommer göra mig till en bättre löpare. Det ger eld till kvarnen och håller motivationen uppe.

Kör även med styrkan och nya styrkeövningar som inte ger klänningar i området. Fick några av specialistgruppen och några av mara-mackan. Han har också haft samma problem för ett tag sedan och har kvar sina tränings program. Är riktigt tacksam för hans hjälp. Han gav mig även namnet till en duktig sjukgymnast så det blir att söka sig ditt när jag fått den slutgiltiga domen efter magnetröntgen.

Det verkar vara en del som haft/har haft detta problem. Patrik Engström (FK Studenterna), Mara-Mackan, Robert Engkvist och Fredrik Berglund (Enhörna), Jesper Nelsén. Långvariga problem har både Robert och Fredrik haft som varit borta runt ett år. Många tror jag går för länge med symptomen. Hoppas jag är ute i god tid. Mackan kunde inte ens gå när det var som värst. Har man problem i ljumsk-området ska man inte vänta på att uppsöka rådgivning tycker jag. Access Rehab och Specialistgruppen är två jag använt.

Analys:
En stressfraktur är inget att leka med. Det viktiga är att inte stressa området mer innan det är läkt. Viktigt är även att lära sig och inte göra samma misstag igen. Vad jag tror är grundproblemet för mig är mycket träning i tunna skor på asfalt. Skaffade ett par inov8 talon-190 i våras och de vart supersköna på alla underlag. Har sprungit mycket i dem på asfalt som är merparten av underlaget för min transport-jogg. Hårt underlag och tunna skor verkar inte vara min melodi. Blir nog att skaffa nya Kinvara och kanske några gamla hederliga DS-Trainer till uppstarten och spara inov8 till terrängen där de hör hemma.

Just nu:
Sitter på trainern varje dag. Kör en hårdare vecka (äntligen) och har fått lite träningsvärk. Känner mig starkare och starkare för varje dag. Har fortfarande lite ömmande klänningar i problemområdet. Kör intervaller och kan få upp pulsen nästan lika mycket som under löpningen. Kör styrka varannan dag. Kämpar vidare och försöker se morgondagens ljus. Väntar med spänning på kallelsen för magnet-röntgen.