Lerumsloppet: Race-report

Träningen sedan Berlin har rullat på bra med några halvtunga veckor. Återhämtningen tog max en vecka så jag har kunnat lega på med hård träning. Kroppen har således känts ganska sliten och sargad den senaste tiden. För att piffa upp träningen lite  blev det tävling i lilla charmiga Lerum en bit utanför Göteborg. Lerumsloppet som det heter arrangerades för 31a gången och är inte ett lopp att sätta PB på. En brutal backe mitt under loppet har tydligen skänkt många löpare under åren. Men nu var det inte därför jag valde att tävla. Det är även ganska skönt att inte känna pressen att behöva persa eller känna att möjligheten är god för en riktigt bra tid. Blev således ett ganska njutbart 10k lopp. Kunde fokusera på hållning och att springa avslappnat. Med tanke på alla backar har jag även tränat en del på utförslöpning. Något som gärna glöms bort i träningen och är lite av en mystisk konst för mig. Vissa löpare är tydligen kungar på detta område. Typ Buud. Men inte jag. Har väldigt svårt att slappna av. Framförallt om det blir brant utför. Men för att inte komplicera för mycket har jag inte fokuserat på farten utan bara känslan. Utför går ut på att kunna återhämta sig och samtidigt kunna springa fort.

Själva loppet var inte en komplicerad historia i sig. Motståndet var inte brutalt vad jag kunde se på förhand,  men det kan ju alltid komma något stjärnskott i sista hand och efteranmäla sig. Dock inte idag. Vad jag såg var det Sävedalens Björn Hammar som stod ut mest. Det var också han som satte upp farten i början. Det blev således 2 ganska snabba km i början där jag fokuserade på att hänga med och inte ta ut mig alltför mycket. Det var tungt i början men släppte efter hand. Redan vid 2km passeringen fick jag igång kroppen och gick upp och drog.  Märkte att de andra bakom sakta men säkert blev mer och mer avhängda. Vid 4-5k börjar sedan backen, där ser jag inte ens någon bakom mig. Allt känns lätt och kontrollerat. Vinkar till folk som är ute och hejar på oss löpare. Springer vidare och har tillslut forcerat backen. Det blir lite böljande löpning och allt mer eller mindre flyter på. Får hela tiden rapporter från ledarcyklisten om banan och vad som väntar. Det blir en del utför den sista biten mot mål och kollar först vid 8k på tiden och räknar ut att en tid runt 33 är nog rimligt kanske precis under. Försöker stå på sista biten men missar precis sub 33 trots att jag undvek att ta vinnarkransen innan målet. Det blev tillslut 33.01, en tid, men framförallt ett genomförande som jag är Supernöjd över.

Det märktes att Lerumsloppet har ett par år på nacken med en gedigen och erfaren funktionärs stab. Tycker verkligen om dessa lite mindre tävlingar där det blir lite av en familjefest av det hela. Det som vissa av oss löpare kallar brödrostlopp. De loppen som har varit med sedan det begav sig på 70- och 80-talets glada löpar-dagar. Kan personligen rekommendera loppet och kommer säkerligen försöka försvara segern nästa år.

Tummen upp vid 2k.

Halva Berlin.

Ja allt går inte alltid som man tänkt det. Vi tar det från början. Jag hade för kanske 8 månader sedan anmält mig till Berlin halvmarathon. Det var tänkt som en klubbresa som tillslut blev två tappra löpare som skulle tampas med Berlins gator. Jag och min klubbkamrat Fredrik, som delade rum, begav oss ner på fredagen med flyg från Arlanda. Ner från kalla Sverige i hopp om lite värme och medvind. Väl framme i Berlin tog det lite stop när vi försökte luska ut hur man skulle köpa biljetter ur biljett automaterna. Men vi lyckades tillslut köpa 48h-kort vilket gjorde Fredrik riktigt lycklig. Någon gång vid 10 på kvällen var vi tillslut framme vid vårat hotell, Ramada. Bara ett par 100m från starten. Det var iskallt och blåste kyliga vindar. Just då var man inte sugen på att dra en halvmara i linne och shorts. Vi gick och tog en mini-middag på underbart charmiga döner inn (kebab inn på tyska). Jag tog falafel- och Fredrik en fet kebab-rulle. Ville inte förstöra aptiten för morgondagens frossande på hotellets frukostbuffé

På lördagen vaknade vi lite sega och omotiverade. Skönt att det inte var idag racet var. Frukost buffén var gudomlig förutom termoskaffet som placerats ut på borden. Jag misstog det t.o.m. för te. Något blaskigare kaffe har jag nog aldrig sett. Tur att det fanns en riktig kaffemaskin också. Fredrik som var lite segare än mig fick dock inte i sig allt för mycket mat och var tvungen att uppsöka toan. Vi misstänkte matförgiftning från kvällen innan.

Efter frukost var det dags att bege sig och hämta numerlapparna. Med min erfarenheter från Berlin marathon visste jag att det var idé att hämta så tidigt man kunde för att slippa trängas i mässhallen. Drog lite senare efter hemkomst en lätt distans med lite stegringar. Allt kändes kanon. Skulle nog ha en riktig chans på sub70 imorn. Tänkt öppning var 32.50 på första milen (33.10 är sub70). Då skulle man ha 40 sekunder att spela på på resterande delen av loppet. Tyvärr blev min rumskamrat sämre under dagen och målade duschen med sitt maginnehåll. Hoppas Bara inte jag åkt på samma sak.

Bestämde mig att försöka köra en så lätt frukost som möjligt på morgonen innan racet samt en lätt morgonjogg med min andra klubbkamrat på plats, Micke Fade. Det kändes bra och efter ett gäng expresso var även magen tömd på onödigt innehåll. Vid timman kvar till start rörde vi oss, Jag och Micke, som skulle springa samt Fredrik, som skulle vara bittert och titta på och Mickes tjej som skulle heja på oss.

Fick stå i relativt stora A-startledet bakom eliten vilka verkade vara de som hade tider under 72 att styrka med. De fick även numerlappar med sitt namn på. Det ska jag också ha någon gång innan jag lägger ner min satsning. Så det blir kanske ett återbesök nästa år. Stod och beskådade eliten medans jag försökte hålla värmen i mina långa tights och t-shirt genom att hoppa på stället. Nervositeten steg och starten närmade sig. Och så bar det iväg.

Försökte att inte förivra mig.  Låg på jämna 3.16-3.20 de första km. I motvind. Det var nämligen rapporterat att det skulle vara motvind de första 9k fram till vändning. Letade förgäves efter en klunga att hänga på. Fann dock ingen och fick streta på själv i motvinden på den 9km långa första raksträckan. Inget att göra så mycket åt. Efter halva skulle det dock vända och man fick vinden ryggen, tänkte jag. Kunde således kanske starta lite långsammare än tänkt för att inte behöva för mycket krafter i början. Det blev dock slitigare och slitigare i vinden och första milen passerades på 33.30. 40sek back på planen. Forsate att streta på,  men tyvärr kändes det som att det vart motvind åt vilket håll man än sprang mot. Vid 15k fick jag även lite håll/kramp i magen. Fram hit har jag sprungit solo hela tiden. Funderar faktiskt på att bryta så att kroppen skulle kunna återhämta sig snabbare. Men jag stretade på och målet närmade sig. Det hade känts fel att sänka några tyska öl på kvällen om man inte fullföljt loppet. Passerade tillslut mållinjen på 1.11.35 efter en andra mil på 34.17. Lite besviken men inte så bitter som min rumskamrat iaf.  :). Min uppladdning hade inne varit den bästa heller med matförgiftning helgen innan och avbrutet intervallpass tisdagen innan tävling. Får under dessa omständigheter vara nöjd med genomförandet även om tiden kunde varit bättre.

Eftermiddagen och kvällen spenderades sedan på en typiskt tysk öl-hall med mat-buffé som det svullades på. Man var trots allt lite trött och hungrig efter tävlingen. Det i sällskapet med en glad,  en bitter och en besviken. En glad, Micke som persade med 5 min ner till 1.25, en bitter, Fredrik som knappt orkade gå och jag, en besviken men hungrig typ. Men det är bara att knyta näven i fickan och kämpa vidare. För när jag får till det då jävlar.

T-minus 3 dagar

Så var det snart dags att besöka våra grannar i söder igen. På fredag åker jag ner till Berlin med min klubb kamrat Fredrik för halvmaran. Siktet är inställt i alla fall psykiskt. Efter mitt millopp senast känns sub70 som en helt rimlig målsättning. Däremot verkar inte kroppen helt hundra än efter min matförgiftning jag åkte på i Norge. Fick avbryta tisdagens intervaller när det gick sämre och sämre för varje intervall och kroppen kändes stabbig och seg. Tar det nu riktigt lugnt med hårda pass fram till start. Kan för övrigt ta och avråda folk från att äta gammal fetaost som tillagas ligger framme över natten och sedan inte värms upp ordentligt. Blev till att hela kroppen med mammas gamla huskur med Coca-cola och godis för att få i mig lite energi. Lyckas jag bli 100 till helgen ska det nog gå alldeles utmärkt. Bara jag blir 100.

För övrigt har jag nu får alla mina saker från wiggle efter allt krångel. Mina nya inov8 190 siter som en smäck och är hur sköna som helst att springa i. Till och med på asfalt,  vilket är det jag använt dem på. Tyvärr verkar det nya Adidas Adios XT4 och mina fötter inte vara bästa vänner så de framkallat massa stelhet under foten. Kanske passar någon annan men tyvärr inte mina fossingar.

Satte mängdrekord i Mars med 60 sprungna mil trots lite sjukdom på slutet. Känns som allt slit i vinter gett resultat och det ökar motivationen en hel del. Kanske man ska sikta högt i år och satsa på sub 31 på 10000m. Kanske i höst på SM. Det vore riktigt kul.