Jag förstår alla som...

har tänkt sig att komma igång, att börja med träningen, att äntligen få tummen ur och börja träna. Jag förstår mycket väl tanken att nu skall jag banne mig ut och bara ge gärnet men sen så kommer det till kritan och man orkar sig liksom inte ta sig över den där jobbigaste barriären att bara ta sig ut. Jag förstår mycket väl folk som bara tycker det är jobbigt. För det är jobbigt, i början, sen börjar det roliga och man är fast.

Det är så att min största nackdel de senaste, snart 2 åren, när jag börjat satsa mer på löpningen och gett det en ärlig chans, är att jag lyckas med konststycket att bli ordentligt förkyld mellan 3-5ggr per år. Ofta blir det lite längre än jag velat då otåligheten och motivationen tvingat ut mig i spåret. Det har naturligtvis lett till långa 2 veckors uppehåll istället för kanske max 1 vecka.

Det brukar börja med en krypande känsla i halsen som jag förringar som hypokondriska symptomer men mycket riktigt är en begynnande förkylning. Jag börjar tänka, äh! det är inget. På så sätt ignorerar jag sjukdomen, för börjar jag vidta åtgärder blir det som att erkänna att man är sjuk. Sen kommer fasen då man inser att det faktiskt är allvar och medicinknarkandet och försiktighetsåtgärder tas å det grövsta. Sedan när det brutit ut blir man förbannad för att man inte gjorde något mycket tidigare. Tillslut accepterar man sitt öde och säger åt sig själv att vila några dagar. Under den här tiden har man naturligtvis tränat när man egentligen borde vilat och på så sätt förlängt sjukomen. Efter några dagar när otåligheten tar över börjar man övertala sig själv att det är nog bara lite efterdyningar och man kan nog iaf springa. Här gör jag det andra fundamentala felet och en veckas förkylning blir två. När jag då inser faktum blir inställningen till löpningen ganska likgiltig och när man faktiskt är frisk tillslut befinner man sig i ett nybörjarstadium efter ytterst lite träning på 14 dagar. Jag har då mycket svårare att motivera mig att ta mig ut och har vant mig vid tanken att bara slappa så fort man kommer hem på dagarna och jag börjar förhandla med mig själv åt andra hållet. En dag till och kanske lite pizza och sen kan jag börja, det gör liksom inte så mycket när man hållit upp en halv månad. Det är nu den riktiga utmaningen kommer  Har dock efter mycket om och men tagit mig i kragen varje gång och efter någon vecka är man på fötter igen och allt flyter på. Men jag säger det, jag kan försåt alla soffpotatisar och alla som hellre ser på något skit på tv. Jag har iof ingen tv så där är kanske lösningen för mig. Ett tips till alla som någon gång tänk tanken att det kanske ger mer med en timma i löpspåret än en på sofflocket.

Som ni kanske förstår har jag precis varit förkyld, denna gång bara 5 dagar. Började mycket försiktigt och och hade successivt. Kunde igår för första gången bränna av ett ordentligt intevallpass och satan i gatan vad skönt det var när man kände farten och orken som plötsligt infann sig. Besvikelsen efter att ha missat årets Stockholm Halvmarathon (igen) har lagt sig (lite) och jag börjar nu sikta på Bålstad halvmaraton och börjar så smått inse att om en månad är det dags för säsongens andra höjdpunkt, maran i Frankfurth. Det pirrar lite när man tänker på det. Kanske gör jag tom sub 2:38. Hmmm får se, bara jag tar mig under 2:40, annars blir jag besviken.

Stockholm Halvmaraton DNS

Det har hänt en hel del sedan sist. Har inte haft ork eller tid att uppdatera bloggen. Vissa saker går liksom före i livet. Bland annat har tjejen nu flyttat till götet för att plugga i 3 långa år så det blir till att vänta på att flytta ihop. Å andra sidan får jag nu se mer av Sveriges baksida/framsida?. Det visar sig :). Blir iaf till att reka löpvägar i centrala Göteborg iaf eftersom hon bor mycket centralt. Skall bli intressant då det alltid är kul att testa ny vägar.

Har även hunnit med att för första gången testa en tävlig som ett tröskelpass. Sprang Kistaloppet på 90-95% och kom i mål på en ok tid av 34:45. Hade annonserats om en lättsprungen och flack bana vilket var sant först halvan. På slutet infann sig dock flertalet långa och sega uppförslutor. Tänkte trycka på de sista 2km in måt mål och kanske t.o.m. persa på milen på landsväg men det sket sig ju. Allt som allt var det en riktigt trevlig tillställning med kanske 2000 deltagare, bla Haben Idris och David Nilsson. Idén att spring genom Kista galleria va fenomenalt kul, tom gps'en flippade inte ur. Sedan bar det iväg på lite grusvägar och genom bla Husby och Akalla Centrum.  Fick den berömda sub 40 vindjackan och en kul upplevelse i bagaget.

Efter kista var det bara att sadla om och koncentrera sig på Stockholm Halvmaraton. Tanken var att denna vecka, V37, skulle bli en nertrappning inför och allt kändes superbra. Sista intervallerna 6x1000 på bana snittades på 3:08 och jag är nog egentligen i min livs form just nu. Borde klarat av runt 1:14:30-1:15:00 som det kändes. Vaknade dock upp dagen efter, dvs Onsdag, med en dålig känsla i halsen som skulle visa sig vara en förkylning och allt vad det innebär tyvärr. Blev inget springande av igår men dock fick utlopp för en annan av mina hobbys, dvs att fotografera, och det var också riktigt kul om än inte lika kul som att få delta.

Nu blir det dock omsadling till nästa projekt, Frankfurt maraton 30 Oktober, men där emellan ett besök i Bålsta(8 Okt) för halvmaran istället för i Stockholm. Bara att nöta vidare, det bästa jag vet. Vi syns på vägarna...

Bjuder på lite bilder och en film från igår, alla bilder finns som bildspel på Picasa:

Bouafif var överlägsen och vann på 1:04:41

Mustaniemi i mål på 1:10:52

Isabella, kanske gladast av alla, var lika överlägsen som Bouafif. 1:11:07, även Svenskt rekord.

Klubbkamraten Ulf Eriksson Gjorde årets lopp och gick imål på 1:19:27 

Alla måste delta :)

Åhwall, 1:08:16

 Cédric Schwartzler, 1:12:42

Johan Ställberg och Lorenzo Nezi, 1:14:29 och 1:14:27

Anna Rahm, 3:a i SM, 1:17:30

Mattias slog nytt pers men finfina 1:28:41

Fars, still going strong, på 1:55:01

Lillsyrran gör halvmaran för första gången och får bära familjens ära. 1:54:22 

Augusti Månad

Ännu en månad till ända i träningens tecken. Första utan något slags avbrott typ, skada, semester, sjukdom. Första med inplanerad vila. Första över 50mil (59). Första med ett schema. Sammanfattningsvis kan man säga att det varit en mycket bra månad.

Jag har fått testa på träning på resande fot, även hårda intervaller och det fungerade ok. Drog av mitt första masochistpass á 2x10x200 i på Angeredsvallen i Göteborg i mörker och dimma på senkvällen efter en dag full av aktiviteter. För första gången på evigheter gav mig ett träning resulterat i träningsverk, ser det som ett gott tecken. Känns som att kroppen ligger på bristningsgränsen nu. Blir att lyssna extra noga och riktigt utnyttja mina vilodagar.

Har funderat en hel del på fram tiden och mina mer konkreta nål. Min passion är och kommer alltid att vara maraton. Jag vill kunna nå en så bra tid på maran som jag kan utifrån mina förutsättningar och min motivation. Vad jag läst och förståt kan man hålla på med den distansen och inte tappa något ända fram till 40 bast. På milen är det 35. Därför kan det bli mer träning mot 32-33 på bana på milen i första hand men fortsätta köra långpass.