En vanemänniska med nya vanor.

På grund av min skada har det blivit en hel del crosstrainer senaste tiden. Tycker det funkar riktigt bra som alternativ till löpningen. Det är dock mer tidskrävande eftersom pendlings-träning inte är ett alternativ. Dessutom krävs det mer tid för att få ut samma effekt som vid ett löppass. Det är inte lika slitigt som löpningen så det går ganska smärtfritt att slänga in ett par extra pass.

Vanemänniska som jag är, har jag upptäckt nya sätt att kvantifiera och strukturera träningen. Nu räknar jag inte km utan timmar. Det blir inga kilometertider utan puls-toppar. För en vanemänniska som mig är sånt sånt viktigt. Det ger motivation till en bra tränings-vecka. Utöver vanemänniska är jag även tävlingsmänniska. Den vill alltid springa längre och fortare är jag gjort tidigare. Nu blir det ju inte sträcka och hastighet utan tid och puls som räknas. Men principen är densamma. Maxa pulsen och tiden på maskinen.

Vanemänniskan vill dessutom gärna göra samma sak om och om igen. Det vill säga samma intervaller, samma långpass, samma distanspass. Tävlingsmänniskan vill göra det snabbare och längre. Men det finns även en ny liten del av mig. Inte så stor. Kanske som en liten hund som kollar ängsligt när jag gör om samma misstag igen. Misstaget är att snöa in på något nytt och inte stanna till och reflektera över vad jag håller på med. Jag får ofta för mig saker och så blir det till en sanning som bara kan göras mer och mer och bättre och bättre tills man nästan är i nirvana. För några år sedan, när jag började träna seriöst, blev jag ganska ofta förkyld. Säkert 3-4 gånger per år. Sådana där 2-veckors långa och jobbiga. Då fick jag för mig att Berocca var svaret på mitt problem.  Det blev 2-3 styckevis om dagen i ett par månader innan det slog mig att problemet kanske inte var hur jag åt utan hur jag tränade och hur jag sov. Nu senast var det Brämhults-juice med en hel riven färsk i. Förvisso var det väldigt gott. Men kanske inte nyttigaste om man drack 2-3 sådana i veckan. Tydligen kan man nämligen överdosera ingefära. Kanske inte så bra.

När kom igång med löpningen någon gång runt 2011 köpte jaha en sådär fancy våg att koppla till min gps-klocka. Den mätte alla typer av delarna av kroppen. Man fick tex reda på (förutom vikten) %-vatten, %-muskler, %-benmassa, %-kroppsfett. Kul att se hur kroppen formades när man började äta lite mer ordentligt och träna bättre. Det gick bra och jag blev av med onödiga kilos. Jag triggades av att slå min föregående vägning. Från att ha gått från nästan 85 kilo var jag helt plötsligt under 70 sträcket. Kroppsfettet och vilken minskade. Tillslut vägde jag ring 65 kilo och hade ett kroppsfettet på runt 5-6%. Det kändes, efter att folk påpekat, att det kanske var lite väl lite. För att inte riskera att få ätstörning eller något liknande blev jag tvungen att sluta använda vågen. Det kan vara ett bra instrument om jag behöver bli av med några extra kilo inför ett lopp. Men för att min kropp ska fungera med all träning som den får väljer jag att försöka lyssna på den istället för att titta på vågen.

Den lilla nya hunden kallar jag för variations-hunden. Den var för liten och ouppmärksam när jag sprang på mig min nuvarande skada (läs Symfysit). Att springa varje dag på asfalt med väldigt odämpade och samma par skor var uppenbarligen inget höjdare för min kropp. Även om det kanske för stunden kändes bra. Mycket stöttar under lång tid på hårt underlag med dålig stötdämpning har jag lärt mig den hårda vägen är ingen bra kombination. Det jag har lärt mig är att träna på det du vill bli bra på (löpning), variera så mycket du kan, lär känna min kropp och använd inte för tunna skor under asfalts-distansträning.

Jag gillar att ha ett schema att gå efter eller rutiner att följa. Misstänkte att det har med att göra med min förkärlek att annars överdriva saker eller inte göra något alls. Jag har ganska dålig karaktär. Äter gärna onyttigt, tränar gärna mer än jag bör. Har jag då något att hänga upp mig på är det lättare att det inte blir för mycket av det goda. Som exempel har jag för mitt eget bästa valt att skippa all onyttigt måndag till fredag men att på helgen är det ok att äta osunt/mindre nyttigt. Tror det är ett bra sätt för mig att få balans. Det är även bra för vanemänniskan i mig. Jag jobba och träna hårt i veckan. På helgen kommer belöningen. Det finns dock en risk här också. Det vill säga att maten i veckan blir för nyttig, alltså att jag får i mig för lite näring, och det blir ett alltför stort frossande på helgen. Men jag har än så länge kunnat hålla det på en hälsosam nivå.

Det viktiga nu är att lära av de misstag man begår. Det är ju det som utvecklar en. Så för att minska risken för återfall har jag nu bestämt mig för att skaffa nya sorters skor för min distansträning. Lite fler sorter och lite tjockare sulor. Har till och med köpt ett par Hoka One One. Om de passar min träning vet jag inte men jag har nu några till att tillgå. Variation är A och O.

Så nu står jag som sagt här med Symfysit och en rehab sin kan ta upp till 3-4 månader samt ett helt återställande som kan ta mellan 6-12 månader. Jag har redan insett att det kommer ta tid. Det kommer bli en hel del annan träning än löpning. Har som sagt fastnat för crosstrainer. Hoppas bara jag kan ta mig i kragen och få in lite annan träning också. Som sagt jag har lätt för att fastna för saker.

Kajsa Berg, Under Stockholm Ultra, i sina Brooks PureFlow.
Ett par tjock-skor som nu finns i mitt skostall.