Olyckan

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det har sina skäl. Framförallt fick motivationen en dipp efter ett nytt besked rörande min skada. Efter besöket hos specialistgruppen tog coach saken i egna händer och fixade en tid hos en av de ledande specialisterna rörande idrotts-skador i Sverige. Träffade Clas Östberg på Sophia-hemmet. Han har tydligen hand om många av våra landslagslöpare. Det tog två minuter (och en brasklapp) att ställa diagnosen. Någon som kallas för symfysit. En stressfraktur i bäckenet på framsidan. Tydligen samma symptom och problem som gravida kan få vid foglossning då två ben i bäckenet som hålls ihop på framsidan löses upp för att smidigare få igenom en liten bebis. Diagnosen blev 3-4 månader utan löpning. Träning går dock bra och jag får köra på hårt. Dock inget som ger stötarna som löpningen ger. Cykel, Vatten-löpning, Crosstrainer, Stavgång, Längdskidåkning, allt går bra. Blir nog dock mest Crosstrainer för mig då det andra är antingen för krångligt eller för tråkigt (cykel). Funderar dock på att skaffa cykel så jag kan cykel-pendla till jobbet (3 mil enkel väg). Däremot intervaller kör jag hellre på trainern. Har också funderingar på att skaffa rullskidor som jag kan köra till och från jobbet då inomhussäsongen ersatts av Vasaloppet (öppet spår). Men jag väntar med såna beslut innan jag gått på magnetröntgen som jag blivit skickad till.  Förhoppningsvis ska jag bli kallad ganska snart efter nyår. Det känns bättre för varje dag i området. Blir starkare och starkare av allt crosstrainande. Har börjat köra riktiga veckor med intervaller och långpass. Det är tur att man är så enformig av sig. Annars hade jag nog  tröttnat för länge sedan. 2 timmar på en trainern är ingen dröm för en långlöpare men det fyller ett syfte och jag inbillar mig att detta kommer göra mig till en bättre löpare. Det ger eld till kvarnen och håller motivationen uppe.

Kör även med styrkan och nya styrkeövningar som inte ger klänningar i området. Fick några av specialistgruppen och några av mara-mackan. Han har också haft samma problem för ett tag sedan och har kvar sina tränings program. Är riktigt tacksam för hans hjälp. Han gav mig även namnet till en duktig sjukgymnast så det blir att söka sig ditt när jag fått den slutgiltiga domen efter magnetröntgen.

Det verkar vara en del som haft/har haft detta problem. Patrik Engström (FK Studenterna), Mara-Mackan, Robert Engkvist och Fredrik Berglund (Enhörna), Jesper Nelsén. Långvariga problem har både Robert och Fredrik haft som varit borta runt ett år. Många tror jag går för länge med symptomen. Hoppas jag är ute i god tid. Mackan kunde inte ens gå när det var som värst. Har man problem i ljumsk-området ska man inte vänta på att uppsöka rådgivning tycker jag. Access Rehab och Specialistgruppen är två jag använt.

Analys:
En stressfraktur är inget att leka med. Det viktiga är att inte stressa området mer innan det är läkt. Viktigt är även att lära sig och inte göra samma misstag igen. Vad jag tror är grundproblemet för mig är mycket träning i tunna skor på asfalt. Skaffade ett par inov8 talon-190 i våras och de vart supersköna på alla underlag. Har sprungit mycket i dem på asfalt som är merparten av underlaget för min transport-jogg. Hårt underlag och tunna skor verkar inte vara min melodi. Blir nog att skaffa nya Kinvara och kanske några gamla hederliga DS-Trainer till uppstarten och spara inov8 till terrängen där de hör hemma.

Just nu:
Sitter på trainern varje dag. Kör en hårdare vecka (äntligen) och har fått lite träningsvärk. Känner mig starkare och starkare för varje dag. Har fortfarande lite ömmande klänningar i problemområdet. Kör intervaller och kan få upp pulsen nästan lika mycket som under löpningen. Kör styrka varannan dag. Kämpar vidare och försöker se morgondagens ljus. Väntar med spänning på kallelsen för magnet-röntgen.