Livet på en crosstrainer

Jag trodde aldrig jag skulle säga det men alternativ träning är helt okej. Så länge man kan få upp någon vettig puls såklart. Det enda som saknas är den där känslan efter ett riktigt hårt intervallpass eller tröttheten efter en riktigt hård löp-vecka. För trotts att jag matat upp till 16 timmar på en vecka på crosstrainern blir jag aldrig bli lika trött som efter en vecka med mycket mängd och hårda intervaller.

Jag är dock övertygad att det jag gör nu i längden kommer göra mig till en bättre löpare. Kroppen får nu chansen att läka och återhämta sånt som kanske inte får lika mycket återhämtning under långa tränings- och tävlingssäsonger. Tänker främst på senor och leder som kan ta längre tid att återhämta än musklerna.

Det går bra att kötta på träningen och köra på. Det känns skönt eftersom det nog kommer gå betydligt fortare att komma i form när man väl är tillbaka på banan. Däremot är det en liten djungel av olika crosstrainers som jag har att tillgå och träna på. Vissa är nästan som trappmaskiner och känns nästan som bergsklättring. Vissa har en bra känsla men när man ska köra intervaller har de någon slags maxhastighet som gör att det blir väldigt ryckigt. Man kan likna det vid att någon springer efter mig med ett gummiband och håller emot när det går för fort. Mycket! Irriterande. Dessutom har de flesta gym dålig till väldigt dålig luftkonditionering. Räddningen är gymmet som jag har att tillgå i Göteborg som tillhör mitt lägenhetskomplex. Den har en crosstrainer vilken har en plan och fin rörelse som påminner ganska mycket om ett löpsteg. Där lyckas jag få upp den högsta pulsen och då naturligtvis ofta veckans bästa intervallpass. Tyvärr har jag bara tillgång till den på helgen då jag är hemma. Men det kanske är bra så det blir lite naturlig variation. Totalt blir det mellan 3-4 maskiner som träningen bedrivs på. Försöker hålla korta och intensiva pass på intervallerna och inte hålla i handtagen/pinnarna som finns på maskinen. Dock är det som sagt svårt att få upp pulsen och på för korta intervaller är det nästan omöjligt att få någon vettig ansträngning. Har hittat lite favoriter i 10x2min med 1 minuts vila eller mindre, 6×3min med 1 minuts vila eller mindre (ganska likt 6x1k) och 20x1min med 1 minuts vila eller mindre. Det sistnämnda är det jobbigaste i mina ögon och därför förläggs det i götet.

Det blir även ett långpass i veckan på 150 minuter samt ett gäng 90-minuters pass. För att det inte skall bli alltför långtråkigt brukar det bli att lyssna på löpar-podden "Möt Löparen" av Marcus Åberg som intervjuar löpare med olika ambitions- och prestationsnivåer från vårt avlånga land. Mycket kul och intressant att höra hur andra ser på träning, tävling och löpning. Kan rekommendera.

Jag blickar nu framåt och har gjort ett tränings schema ända fram till april. Då har det gått 4 månader med total löpvila. Det känns skönt att ha det i pränt. Då går jag inte och hoppas i onödan att skadan på något mirakulöst sätt skall läka. Och gör den det så är det bara en bonus. Och som sagt crosstrainer är ju i alla fall ganska okej.  Man blir ju faktiskt riktigt svettig av det.

Preppat för ett pass nere i grottan på min favorit crosstrainer,
en Johnson E7000.

En vanemänniska med nya vanor.

På grund av min skada har det blivit en hel del crosstrainer senaste tiden. Tycker det funkar riktigt bra som alternativ till löpningen. Det är dock mer tidskrävande eftersom pendlings-träning inte är ett alternativ. Dessutom krävs det mer tid för att få ut samma effekt som vid ett löppass. Det är inte lika slitigt som löpningen så det går ganska smärtfritt att slänga in ett par extra pass.

Vanemänniska som jag är, har jag upptäckt nya sätt att kvantifiera och strukturera träningen. Nu räknar jag inte km utan timmar. Det blir inga kilometertider utan puls-toppar. För en vanemänniska som mig är sånt sånt viktigt. Det ger motivation till en bra tränings-vecka. Utöver vanemänniska är jag även tävlingsmänniska. Den vill alltid springa längre och fortare är jag gjort tidigare. Nu blir det ju inte sträcka och hastighet utan tid och puls som räknas. Men principen är densamma. Maxa pulsen och tiden på maskinen.

Vanemänniskan vill dessutom gärna göra samma sak om och om igen. Det vill säga samma intervaller, samma långpass, samma distanspass. Tävlingsmänniskan vill göra det snabbare och längre. Men det finns även en ny liten del av mig. Inte så stor. Kanske som en liten hund som kollar ängsligt när jag gör om samma misstag igen. Misstaget är att snöa in på något nytt och inte stanna till och reflektera över vad jag håller på med. Jag får ofta för mig saker och så blir det till en sanning som bara kan göras mer och mer och bättre och bättre tills man nästan är i nirvana. För några år sedan, när jag började träna seriöst, blev jag ganska ofta förkyld. Säkert 3-4 gånger per år. Sådana där 2-veckors långa och jobbiga. Då fick jag för mig att Berocca var svaret på mitt problem.  Det blev 2-3 styckevis om dagen i ett par månader innan det slog mig att problemet kanske inte var hur jag åt utan hur jag tränade och hur jag sov. Nu senast var det Brämhults-juice med en hel riven färsk i. Förvisso var det väldigt gott. Men kanske inte nyttigaste om man drack 2-3 sådana i veckan. Tydligen kan man nämligen överdosera ingefära. Kanske inte så bra.

När kom igång med löpningen någon gång runt 2011 köpte jaha en sådär fancy våg att koppla till min gps-klocka. Den mätte alla typer av delarna av kroppen. Man fick tex reda på (förutom vikten) %-vatten, %-muskler, %-benmassa, %-kroppsfett. Kul att se hur kroppen formades när man började äta lite mer ordentligt och träna bättre. Det gick bra och jag blev av med onödiga kilos. Jag triggades av att slå min föregående vägning. Från att ha gått från nästan 85 kilo var jag helt plötsligt under 70 sträcket. Kroppsfettet och vilken minskade. Tillslut vägde jag ring 65 kilo och hade ett kroppsfettet på runt 5-6%. Det kändes, efter att folk påpekat, att det kanske var lite väl lite. För att inte riskera att få ätstörning eller något liknande blev jag tvungen att sluta använda vågen. Det kan vara ett bra instrument om jag behöver bli av med några extra kilo inför ett lopp. Men för att min kropp ska fungera med all träning som den får väljer jag att försöka lyssna på den istället för att titta på vågen.

Den lilla nya hunden kallar jag för variations-hunden. Den var för liten och ouppmärksam när jag sprang på mig min nuvarande skada (läs Symfysit). Att springa varje dag på asfalt med väldigt odämpade och samma par skor var uppenbarligen inget höjdare för min kropp. Även om det kanske för stunden kändes bra. Mycket stöttar under lång tid på hårt underlag med dålig stötdämpning har jag lärt mig den hårda vägen är ingen bra kombination. Det jag har lärt mig är att träna på det du vill bli bra på (löpning), variera så mycket du kan, lär känna min kropp och använd inte för tunna skor under asfalts-distansträning.

Jag gillar att ha ett schema att gå efter eller rutiner att följa. Misstänkte att det har med att göra med min förkärlek att annars överdriva saker eller inte göra något alls. Jag har ganska dålig karaktär. Äter gärna onyttigt, tränar gärna mer än jag bör. Har jag då något att hänga upp mig på är det lättare att det inte blir för mycket av det goda. Som exempel har jag för mitt eget bästa valt att skippa all onyttigt måndag till fredag men att på helgen är det ok att äta osunt/mindre nyttigt. Tror det är ett bra sätt för mig att få balans. Det är även bra för vanemänniskan i mig. Jag jobba och träna hårt i veckan. På helgen kommer belöningen. Det finns dock en risk här också. Det vill säga att maten i veckan blir för nyttig, alltså att jag får i mig för lite näring, och det blir ett alltför stort frossande på helgen. Men jag har än så länge kunnat hålla det på en hälsosam nivå.

Det viktiga nu är att lära av de misstag man begår. Det är ju det som utvecklar en. Så för att minska risken för återfall har jag nu bestämt mig för att skaffa nya sorters skor för min distansträning. Lite fler sorter och lite tjockare sulor. Har till och med köpt ett par Hoka One One. Om de passar min träning vet jag inte men jag har nu några till att tillgå. Variation är A och O.

Så nu står jag som sagt här med Symfysit och en rehab sin kan ta upp till 3-4 månader samt ett helt återställande som kan ta mellan 6-12 månader. Jag har redan insett att det kommer ta tid. Det kommer bli en hel del annan träning än löpning. Har som sagt fastnat för crosstrainer. Hoppas bara jag kan ta mig i kragen och få in lite annan träning också. Som sagt jag har lätt för att fastna för saker.

Kajsa Berg, Under Stockholm Ultra, i sina Brooks PureFlow.
Ett par tjock-skor som nu finns i mitt skostall.

Olyckan

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det har sina skäl. Framförallt fick motivationen en dipp efter ett nytt besked rörande min skada. Efter besöket hos specialistgruppen tog coach saken i egna händer och fixade en tid hos en av de ledande specialisterna rörande idrotts-skador i Sverige. Träffade Clas Östberg på Sophia-hemmet. Han har tydligen hand om många av våra landslagslöpare. Det tog två minuter (och en brasklapp) att ställa diagnosen. Någon som kallas för symfysit. En stressfraktur i bäckenet på framsidan. Tydligen samma symptom och problem som gravida kan få vid foglossning då två ben i bäckenet som hålls ihop på framsidan löses upp för att smidigare få igenom en liten bebis. Diagnosen blev 3-4 månader utan löpning. Träning går dock bra och jag får köra på hårt. Dock inget som ger stötarna som löpningen ger. Cykel, Vatten-löpning, Crosstrainer, Stavgång, Längdskidåkning, allt går bra. Blir nog dock mest Crosstrainer för mig då det andra är antingen för krångligt eller för tråkigt (cykel). Funderar dock på att skaffa cykel så jag kan cykel-pendla till jobbet (3 mil enkel väg). Däremot intervaller kör jag hellre på trainern. Har också funderingar på att skaffa rullskidor som jag kan köra till och från jobbet då inomhussäsongen ersatts av Vasaloppet (öppet spår). Men jag väntar med såna beslut innan jag gått på magnetröntgen som jag blivit skickad till.  Förhoppningsvis ska jag bli kallad ganska snart efter nyår. Det känns bättre för varje dag i området. Blir starkare och starkare av allt crosstrainande. Har börjat köra riktiga veckor med intervaller och långpass. Det är tur att man är så enformig av sig. Annars hade jag nog  tröttnat för länge sedan. 2 timmar på en trainern är ingen dröm för en långlöpare men det fyller ett syfte och jag inbillar mig att detta kommer göra mig till en bättre löpare. Det ger eld till kvarnen och håller motivationen uppe.

Kör även med styrkan och nya styrkeövningar som inte ger klänningar i området. Fick några av specialistgruppen och några av mara-mackan. Han har också haft samma problem för ett tag sedan och har kvar sina tränings program. Är riktigt tacksam för hans hjälp. Han gav mig även namnet till en duktig sjukgymnast så det blir att söka sig ditt när jag fått den slutgiltiga domen efter magnetröntgen.

Det verkar vara en del som haft/har haft detta problem. Patrik Engström (FK Studenterna), Mara-Mackan, Robert Engkvist och Fredrik Berglund (Enhörna), Jesper Nelsén. Långvariga problem har både Robert och Fredrik haft som varit borta runt ett år. Många tror jag går för länge med symptomen. Hoppas jag är ute i god tid. Mackan kunde inte ens gå när det var som värst. Har man problem i ljumsk-området ska man inte vänta på att uppsöka rådgivning tycker jag. Access Rehab och Specialistgruppen är två jag använt.

Analys:
En stressfraktur är inget att leka med. Det viktiga är att inte stressa området mer innan det är läkt. Viktigt är även att lära sig och inte göra samma misstag igen. Vad jag tror är grundproblemet för mig är mycket träning i tunna skor på asfalt. Skaffade ett par inov8 talon-190 i våras och de vart supersköna på alla underlag. Har sprungit mycket i dem på asfalt som är merparten av underlaget för min transport-jogg. Hårt underlag och tunna skor verkar inte vara min melodi. Blir nog att skaffa nya Kinvara och kanske några gamla hederliga DS-Trainer till uppstarten och spara inov8 till terrängen där de hör hemma.

Just nu:
Sitter på trainern varje dag. Kör en hårdare vecka (äntligen) och har fått lite träningsvärk. Känner mig starkare och starkare för varje dag. Har fortfarande lite ömmande klänningar i problemområdet. Kör intervaller och kan få upp pulsen nästan lika mycket som under löpningen. Kör styrka varannan dag. Kämpar vidare och försöker se morgondagens ljus. Väntar med spänning på kallelsen för magnet-röntgen.

En olycka kommer sällan ensam

Äntligen har man fått lägga en riktigtränings vecka bakom sig. Förra veckan, vecka 49, blev det hela 6 träningspass.  Visserligen väldigt lätta pass men ändock. Har inte fått några bakslag rent sjukdomsmässigt. 66 kilometer tror jag det blev och jag såg fram mot att få testa lite fart i tisdags med gruppen i storängshallen. Lite 200ingar och 400ingar. Det gick faktiskt riktigt bra. Kunde pressa upp pulsen utan att kroppen sa ifrån. Visserligen i farter jag normalt sätt har väldigt lätt för. Kunde till och med avsluta med en 200ing på 32 sek.  Inte alls vad jag förväntade mig. Tror att det var ca 7 veckor sedan jag sprang ett riktigt intervallpass. Det inkluderar dessutom 5 veckors vila. Mycket nöjd calle med andra ord. Men...

Har en tid haft en diffus känsla i trakten under magen. Ungefär där man kan trycka på urinblåsan när man är lite extra kissnödig :) Har inte tänkt så mycket på det. Trodde det var träningsvärk eller att jag bara var lite sliten. Efter att träning och klubbkamraten Nino fått något som kallas sportbråck och beskrivit liknande symptom började jag fundera lite. Glömde dock bort det och efter Frankfurth marathon (Läs 5 veckor vila). Efter Tisdagens intervallpass. Det första riktiga på ett bra tag kom känslan tillbaka. Dagen efter ville det inte riktigt släppa. Tog mig då i kragen och ringde Nino och fick fatt på hur han fått hjälp (läs www.specialistgruppen.se) och fick ett namn, Joakim Kastebring. Han ska vara ledande inom området kring problem med ljumske och dylikt. Gick så dit, i onsdags, ganska så nervös och var stålsatt för det värsta. Hoppades dock att jag skulle vara ute i god tid och inte låtit den eventuella skadan gått för långt. Fick vad jag anser vara positiva besked. Får fortsätta springa, men varannan dag. Kan köra intervaller, men bara på 70%. Ingen styrka som belastar området i fråga (Läs speciellt situps). Skall tillbaka nästa vecka på uppföljning och se hur det har utvecklats.

Tydligen så är problemet liknande vad många unga kan få som växer och tränar, framförallt fotboll och ishockey. Nämligen slatter i knät. Det innebär att musklerna i låren växer och utvecklas, men där musklerna fäster i knät (muskelfästena) hinner inte med att utvecklas i samma takt. Men för mig gäller det istället där magmusklerna fäster ner mot pubis-benet. Jag hoppas på det bästa men stålsätter mig lite också. Men jag är duktig på att vila iaf :)

Sjuk sjuk sjuk

Sjuk sjuk sjuk. Ja så kan man sammanfatta de senaste 6 veckorna. 1 vecka innan maran i Frankfurt och 5 efter,  hittills. Det har varit segt segt segt. De första 3 efter maran gjorde ju inte så mycket eftersom jag ändå skulle vila. Men sen ville det liksom inte släppa. Känner mig pigg och fräsch i kroppen. Skulle börja för två veckor sedan. Men det blev bakslag ganska omgående. Gick till doktorn/vårdcentralen (för första gången på kanske 15år) och fick diagnosen vanlig virus förkylning. Fick lite hostmedicin med morfin, cocylana-nånting. En riktig rajraj medicin. Låg sänkt i två dagar innan kroppen accepterade medicinen. Har varit tålmodig och tagit det lugnt. Tyvärr släpper inte hostan som verkar sitta djupare än vanlig förkylnings hosta. Det låter som någon slags rosslig rökhosta. Inte så att det stör när man är vaken men det tenderar att blossa upp lite när jag ska gå upp eller gå och lägga mig. Känner mig just nu ganska uppgiven. 5 veckor utan knappt någon träning alls. Dessutom har jag ingen karaktär vad det gäller att stoppa i sig onyttigheter när jag inte tränar. Det blir liksom dubbelt så mycket om inte mer. Dessutom ingen träning, ingen svår matte Vad som händer med kroppen då. Jaja nu ska jag inte klaga mer. Jag lever ju i alla fall.

Säsongen 2013

Tänkte jag skulle ta och sammanfatta säsongen lite. Den blev lite längre än förra då jag avslutade förra efter Berlin maraton 2012 och denna efter Frankfurt i år. Det ger ungefär 13 månaders träning nästan utan något uppehåll på grund av skada eller sjukdom. Det enda jag kan minnas är en matförgiftning innan Berlin halvmaraton i våras och denna förkylning som jag ådrog mig veckan innan Frankfurth.

Dessa 13 månader blev totalt 6244km och räknar man ett år tillbaka innan starten för Frankfurth blev det 6153km. Snittet i veckan 118km. Dvs 16.9km om dagen. Topp månaden låg på 600km och topp veckan på 188km. Samlade ihop 38 veckor över 10 mil och 8 veckor över 15 mil.

Träningen har funkat förvånansvärt bra och jag och coachen har hittat ett träningsupplägg som funkar. Vintern fram till nyår efter säsongsvila blev en uppstarts-period där mängden och kvalitén inte var det viktigaste. Nyårsloppet blev starten på säsongen. Ett lopp som funkar som väckarklocka för kroppen. Dags att sätta igång och sluta vara vek. 33.48 på 10k vittnar om att formen inte var den bästa då. Som sig bör. Januari och Februari blev det kvalitet men inte så mycket mängd. Månads mängden November - Februari låg på runt 40 mil. Efter Innomhus SM, som blev en lyckad historia med 13 sekunders pers på 3000m mer till 8.42, blev det mer mängd. Här bestämde vi(Jag och Coach) oss för att skippa maran och satsa på kortare distanser fram till hösten. Dock han jag med en lite misslyckad halvmara innan träning mot 3000-10000m påbörjades. Sprang lite 10k landsvägslopp för att känna på och testa form. Sprang även Stockholm Maraton som långpass(3.07). Det första riktiga testet efter ISM blev sedan Enhörna Challenge 5000m. Där det blev pers med hela 19 sekunder efter ett hyfsat bekvämt lopp på 15.10. Vårens trämning hade givit väldigt önskade resultat. Sommaren innehöll sedan ett gäng banlopp på 3000-1000 där det persades med 8.40, 15.08 och 31.21. Detta innan årets andra huvud mål Stora SM och 10000m. Målet var klart men jag insåg att förbättra mig med 22 sekunder sen loppet på Långlöparnas Kväll skulle bli svår. Gick dock ut för att satsa på en tid under 31 minuter. Fick ett perfekt lopp och fick för första gången testa på broderlig och rättvis draghjälp när jag hamnade tillsammans med en av de erfarna Gross bröderna. Vi drog var sitt varv nästan hela vägen vilket resulterade i årets och mitt totalt sett bästa lopp utan konkurrens. Det blev tillslut 30.57 och det kändes nästan overkligt. Sedan blev det ett till misslyckat försök på halvmaran i Stockholm. Dock pers igen men bara med 9 sekunder. Börjar inse att det där med halvamaran inte var min grej. Skulle få det svart på vitt lite senare. Träningen hade slitit på kropp och knop och jag började räkna ner träningspassen innan maran. Träningen gick kanon ända fram till loppet. Tyvärr blev jag förkyld och loppet gick som det gick och nu sitter jag här med sviterna från en Maraton förkylning. I 4 veckor har jag nu levt med symptomerna.

Det är svårt att inte ge säsongen som varit toppbetyg. Allt har rullat på som tänkt. Ja till och med lite bättre än tänkt. Den enda nageln i ögat är mina halvmarathon-tider som pekat mot en tid en bit under 1.10 men som bäst blev 1:11.26. Men det fick sin förklaring veckan efter loppet i Stockholm. Runt årsskiftet gjorde vi i vår träningsgrupp ett så kallat Laktat-test där man testar sin VO2max, sin lungor-kapacitet och sin tröskelfart. Jag fick även som utvald i ett test, för löpare som gjort en tid under 31 minuter på milen, göra ett till veckan efter Stockholm Halvmaraton på GIH. Där visade det sig tydligt att tröskel-farten inte hängt med i utvecklingen. VO2max hade gått från 72,3(ml/kg) vid årets början till 76,9 nu. Mina lungors kapacitet (max syreupptag) hade ändrats från på 5,02 (L/min) mot 5,25 nu. Däremot hade min tröskel-fart inte hängt med. Det är den farten då det produceras lika mycket mjölksyra som kroppen kan klara av ta hand om (tror jag). Den var endast på 84%(bör vara minst 90%) av mitt Vo2Max. Det var lika med 17.9km/h, alltså 3:21min/km. Det blir lika med 1:10:41 på 21k. Ganska nära mitt pers på halvmaran. Det gick bra i ca 12 km men längre än så blev riktigt jobbigt på mina två försök. Därav bra resultat på 10k men inte på 21k. Tydligen hade jag lågt maxlaktak vilket är bra på längre distanser så Maraton kommer nog bli min bästa distans på sikt. Kul, för det är just det jag siktar på.

Löpsteget har även det utvecklats och jag har fått lyft i mitt mera maraton-anpassade steg. Detta är nog en kombination av träningen för kortare distanser samt all funktionell styrke-träning som gjorts. Oftast 4 pass i veckan a 30 min. Två pass som görs på klubb-träningarna med ganska grundläggande övningar så som plankan och ufalls-steg. Dessutom kombineras det med två prehab-pass i form av diverse pilatesövningar.

På en säsongssammanfattning måste man även ha någon form av lista så här kommer mina tre bästa och sämsta tävlingar:

Topp 3 - lopp
1. SM 10000m - 30.57
Ganska given tycker jag. Att springa sub32 på 10000m, som jag gjorde på Långlöparnas Kväll, är givetvis riktigt bra och stolt över att ha gjort. Men att spräcka 31 minuters barriären var inget jag faktiskt räknade med i år. Hade varit riktigt nöjd om jag "bara" fått 31.21 i år.

2. ISM 3000m - 8.42
Träningen hade gått bra. Men tävlingarna fram till ISM tydde inte på en tid ens under 8.50. Att då persa med hela 13 på en så kort sträcka som 3000m är jag riktigt nöjd med. Men framförallt blev jag förvånad. Kul. Riktigt kul.

3. Göteborgsvarvets seedningslopp 10k - 32.06
Startade här mest som tävlingspremiär utomhus.  Egentligen var tanken premiärmilen på djurgården. Men det fick bli detta istället. Hade hoppats på låga 33 men det blev en riktigt panglopp där jag fick trampas med den nya bekantskapen Elias Björnsson från Spring Åmål.

Topp 3 - sämsta lopp
1. Stafett SM 1500m - 4.23
Fick äran att representera Huddinge AIS i Stafett-SM (som jag inte en visste fanns). 4x1500m blev det. dessutom var det dagen efter Stockholms Brantaste så förutsättnigarna var inte de bästa. Det var halv storm och piskande regn. Vårt lag kom 5:a av 5 stycken där de andre innehöll mängder med landslagsmän som gör en bit under 4 minuter på sträckan.

2. Friidrotts kväll på stadion 3000m - 8.55
Träningen hade gått bra och jag ville få lite bra tider på 3000m under sommaren. Efter mitt försök på Hässelby Galan (där tidtagningssystemet kollapsade) där jag fick en manuellt tid på 8.52 vara jag riktigt revanschsugen. Gjorde vad jag kunder för dagen på ett blåsigt Stockholm Stadion. Dock fanns inte speeden i löpningen där. Mycket besviken bestämde jag efter detta lopp att göra ett sista försök, som sedan gick mycket bättre.

3. Stockholm halvmarathon - 1.11.26

Visste inte vilket av loppen Berlin och Stockholm jag skulle välja. Båda gick lika dåligt tyckte jag. Dock trodde jag detta skulle gå betydligt bätter då jag tränat bra ytterligare ett halvår. Men icke. Halvmaran får jag skjuta på framtiden. Eller bara skita i helt enkelt. Man kan inte vara bra på allt.

Chipsmackans tid.

Så det har gått 2 veckor sedan mitt senaste löpsteg. Det har varit 2 tuffa veckor. Men inte för att jag inte fått springa. Utan för förkylningen som satt i under maran ordentligt slagit fäste i min kropp. Så sammanlagt har jag haft de sega baskiluskerna inuti mig i 3 veckor. Det har så smått börjat släppa men små rest-symptomer i form av kvälls- och morgonhosta hänger kvar men verkar försvinna mer och mer. Med det har suget att springa kommit tillbaka. Så just nu går jag från ena misären till den andra. Men det är i alla fall bara snart en vecka kvar. Sen har jag haft 3 veckors löpvila. Känns som eoner av tid att inte träna på. Men jag är övertygad om att det gör mig gott. 

Så istället för att löp träna har jag ägnat mig åt att fantisera och reka nästa års tävlingar och ska börja planera tränings- och tävlingsupplägg. Bland annat är jag sugen på att kombinera min och min sambos förmodade semester i underbart vackra Norge genom att få springa ett eller att par motbackelöp. Eller vad sägs om 7.5k och 1030hm, 7k och 1000hm eller 3.5k och 305hm. Det är nästan så det vattnas i munnen. Dock är jag inte så väldigt talangfull när det gäller backe. Men vem har sagt att man måste vara duktigt när det är så förbannat kul. 

Tanken nästa säsong blir dock inte att satsa på backe utan att utveckla det jag verkar ha lite talang för. Nämligen bana. Det stora målet blir 10000m på SM och en bit under 31 minuter. Bara man får hålla sig frisk och hel. 

Just nu kan jag dock bara drömma och sukta efter sådana tiden. Men jag har i alla fall lyckats shoppa lite. Shopping som ska bedöva alla negativa tankar som uppstår när man inte får rasta benen och kuta intervaller så till den milda grad att man undrar om livet verkligen är så hemskt att man måste plåga sig så att nästan svartnar framför ögonen.

Avslutar denna lilla status-uppdatering med lite bilder från en säsongsvila samt nästa säsongs outfit.

Ännu helt oanvända. Nya Inov-8 190 och Nike Flyknit Racer.

De nya bacon-splitsen. Nästa år är det baconfärg som gäller.

Chipsmackan, löparens bästa vän?