3000m

9.03 - 8.56 - 8.56 - 8.55 - 8.42 - 8.52 - 8.52 - 8.55.

Så lyder mina 3000m tider. Ganska jämna och fina. En står ju ut lite och som jag inte varit i närheten av på någon av de andra försöken. 9.03 var för ett och ett halvt år sedan. Mitt första försök på distansen. Minns det som riktigt jobbigt och som att jag överträffade mina egna förväntningar. Resten av tiderna fram till 8.42 var naturlig utveckling. 8.56 gjorde jag 8 månader efter flesta försöket utan direkt specifik träning för distansen. Ville bara klara sub9 för första gången. På starten av denna säsong blev fokus igen på 3000m. Gjorde ett testlopp som gav 8.56 på egen klocka. Sen ett försök på Göteborg inomhus där jag riktigt besviken gick in på nya perset 8.55. Hade räknat med iaf låga 8.50 men det visade sig vara en svår nöt att knäcka. Åkte någon månad senare till Norrköping och inomhus SM för att kunna utmana det tiden igen. Då var jag egentligen inställd på att bara kapa några sek på det dåvarande perset. Att jag skulle kapa nästan 13 sek fanns över huvud taget inte på kartan. Allt slit under vintern hade till slut gett resultat. Så sjukt nöjd över den tiden och prestationen. Nu började träningen med sikte på lite längre distanser och det gav avkastning på både 5000m och 10000m. Gjorde tider där som var långt över förväntan och som pekade på att min 3000m kapacitet borde ligga någonstans under 8.40. Men icke. Mina två försök i sommar var inte dåliga men har gått åt fel håll. Först 8.52 och sen igår 8.55. Bör man ha kapacitet till betydligt bättre så blir jag revanschsugen av detta. Därför blir det nu till att koncentra sig på korta intervaller och inte tävla för att ge det en sista chans innan SM på 10000m. Därför skippar jag 5000m på sommarapelen nästa vecka och kör Midnattsloppet som ett tröskelpass. Om det är bra eller dåligt för min prestation på SM vet jag inte.  Men det struntar jag faktiskt i nu. Känner att jag måste gå på med träning där mest motivation finns. 3000m är dessutom roligare än både 5000m och 10000m.

Semester och mycket annat

Det blev en kort semester i år. Bara två veckor men med mycket flaxande fram och tillbaka. Först lag sm i Halmstad där 5000m stod på menyn. Sen en lite tittande på Sveriges första SM i rollerderby. Sen Västerås, Stockholm, Göteborg och Varberg och avsluta i Norge. Det var första veckan :)

Lag-SM gick kanon resultatmässigt. Sprang in på nya perset 15.08.40 i väldigt varma förhållanden samt dåligt draghjälp. På lag-sm räknas nämligen bara placering. Vi var 6 lag och det var riktigt kvalificerat motstånd som det bjöds på. Min enda riktiga chans att ta någon placering på var att gå ut och köra hårt från början och hoppas på att någon skulle krokna. Tyvärr blev det inte så och efter att ha dragit 3000m på 8.59 blev jag omsprungen och ifrånsprungen. Gjorde så gott jag kunde för att hänga på men det var till ingen nytta. Men kapade iaf 2 sek på perset och är nöjd med att ha gjort allt jag kunde för dagen iaf.

Veckan efter gick åt till lugndistans. Tänkte köra en mängd vecka och en 10k-tävling på det. Det landade på 188km. Nytt mängdrekord för en vecka.  Ännu lite för mycket för min arma kropp. Tävlingen,  varbergsloppet,  gick hyfsat trots riktigt tunga ben. 32.40 vilket bara är 1 sek långsammare än min senaste tävling på landsväg.

Andra veckan spenderades i Norge och jag återgick till mitt normala schema med intervaller och långpass. Sjukt skön vecka med kanon väder, God mat, öl och sjukt mycket härlig sömn.

Nu är man tillbaka till gamla rutiner efter en veckas jobb. Det är nästan så det är skönt. Har nämligen svårt att få ihop  ekvationen semester och träning. Under jobb veckor är det bara att köra på men under semestern blir allt så flytande. Iaf skönt att vara tillbaka. Träningen har rullat på bra. Nu börjar sista uppbyggnaden inför SM på 10000m. Nu närmast är det ett nytt försök på 3000m som väntar. Hoppad kunna sno till mig klubb rekordet från en viss herr Otto Kingstedt. Då måste jag under 8.45. Får se om jag har den farten i kroppen. Bra träning är det iaf och som alltid.  Bara jag blir trött...

Ögonblick

Minnesbilder. Jag vet inte varför men ibland fastnar vissa minnen bättre än andra i minnet. Ibland är det självklart, ibland inte. Att springa in på Stadion och se att man klarat sub3 för första gången är ett sånt där självklart ett. Ett annat att klara sub9 på 3000m. Ofta är det speciella tillfällen man kommer ihåg.

Kommer ihåg ett långpass från sommaren 2011 när jag sprang ut på gamla Södertäljevägen. Sen långt ut i skogen mot Mälaren till. Det var sommar och varmt. Perfekt väder, kanske inte för att springa. Varmt och kvavt. Men så vände sakta men säkert vädret och det börjar regna lite. Härligt sommarregn som svalkade i hettan. Så regnade det lite mer. Och lite mer. Och ännu lite mer. Tillslut var det som man sprang in i en vägg av regn. Helt ensam långt ute på landsbygden. Regnet visad inte en tillstymmelse till att avta. Kläderna vart tunga men det spelade ingen roll där och då. Jag var ett med naturen och allt bara rullade på. Sprang nästan in i en familj vildsvin som knappt syntes på tio meters håll. 

Många minnena kommer ofta när man gör något annorlunda. Till exempel när man springer under semestern. Kanske under en vandring på Island. Eller under en jobb-weekend i Edinburgh. Eller när jag efter att ha släppt av tjejen vid Insjöns lilla tågstation, drar ett långpass på 3h mellan insjön och Leksand och tillbaka.  Det var vinter och kallt men ändå behagligt. När solen hade gott ner under horisonten sjönk temperaturen drastiskt. Hade inte riktigt koll på vart jag i obygden var någon stans. Hittade på stela ben tillslut tillbaks till bilen och satte mig för att köra de 30 milen hem alldeles stel men ack så härligt mör i kroppen.

Sen finns det även hemska minnen men som även på något sätt blir härliga minnen i  efter hand.  Då tänker jag främst och närmat på fantastiskt varma och jobbiga Göteborgsvarvet i år, helt fruktansvärda, och kalla Stockholm Maraton 2012. Sen ännu hemskare och ännu brutalare Los Angeles året innan dess som slutade med sjuk stugan efter målgång på grund av nedkylning. Det är naturligtvis aldrig skönt när det upplevs. Men det är å andra sidan aldrig ett Maraton heller. Däremot blir det minnen som blir en del av vem man är och vem man blir.

Ibland blir minnena även en snygg bild. För några år sedan sprang jag Stockholm Maraton. 2011 närmare bestämt. Såg mig själv på något bildspel, på marathon.se tror jag det var. En riktigt snygg bild (det var ju på mig, hehe) mitt på västerbron med ett pärlband av löpare, jag i mitten, och Högalidskyrkan i bakgrunden. Tänkte att den ska jag kolla om jag kan köpa och kanske rama in. Fick dock aldrig tummen ur. Men till syvende om sist letade jag idag upp bilden igen och vem som tagit den och som tur var fanns den kvar.

Vad ska man då göra med en bild? Det enkla är att bara framkalla och rama in den. Men jag kände att det skulle vara lite tråkigt. Bestämde mig därför att göra något lite mer speciellt. Stockholm Maraton är för mig kanske årets viktigare dag. Det är alltid speciellt att springa och jag har många fina och fantastiska minnen därifrån. Därför ville jag göra något speciellt. Tänkte att det vore lite ballt att skriva ut på plast (pvc) eller kanske direkt på trä. Eller varför inte spacea till det med plexiglas. Men valet föll tillslut på att skriva ut på direkt på en aluminium-skiva.

Det var lite pilligt men absolut värt det. Vissa bilder har man liggandes gömd någonstans i en gammal hårddisk förtjänar att sitta på vägen. Man ska dock bara få tummen ur att göra det. Det fick jag tillslut och såhär blev resultatet.

Originalbilden

Resultatet

Inzoomad

Från sidan

Bakifrån

Bonk i hässelby.

Fick inte riktigt till det som tänkt igår. Kom till Hässelbys IP ganska pep efter mina två senaste lopp. Kände att sub 8.40 borde vara ett rimligt mål. Kanske tom ner mot 8.35.
Var ett starkt startfält med Nappe och Uhris i spetsen. Grahl och unge A Jansson var även där så jag tänkte att det skulle finnas någon rygg att gå på.
Kändes ok på uppvärmningen och ställer mig på start linjen aningen förvirrad. Varvet på banan ärnämligen 357m. På en 400m bana blir det lite enklare att hålla koll på tiderna i börja så det inte går för fort eller långsamt.
Hängde således på klungan i början. Kändes lätt och de första varven rullade på. Upp mot 1000m passering och den knäpptes av på 2.57. En sekund snabbare än första kilometern på 5000m senast. Shit. Här ökade Grahl tempot och det kändes genast mycket jobbigare. Passerade 1500m på 4.23 och nu kändes det som mitt 3000m-lopp i vintras i gbg där starten också var för långsam och det sen blev en markant farthöjning. Fick mjölksyra i armarna och nu vart det kört om inte redan tidigare. Kämpade dock vidare men det gick inte fort. Sprang imål ca 8 sek efter Grahl. Fick dock aldrig en officiellt allt tid då tidtagningdsystemet kollapsade. Men 8.51 på egen klocka. En bit från var jag hoppades på. Lite besviken men mest revanschsugen. Men det kommer fler försök.

Långlöparnas Kväll: 10000m 31:21 PB

Det är lite lustigt det där med tider och gränser man spränger. Tiden i sig är inte så viktig har jag märkt. Ju snabbare man blir och ju fortare det går ju mindre betyder tiden på något lustigt sätt. Däremot är det känslan när man klarat av något man trodde var nästan ouppnåeligt som blir viktigare och viktigare. Kanske har det att göra men att min utvecklingskurva har gått spikrakt upp och man har inte fått kämpa på vägen. Med kämpa menar jag det har inte blivit några bakslag i träning och tävling. Inga skador och knappt några sjukdomar att tala om. Kontinuiteten har varit konstant i cirka två år och det gör ju sitt.

När jag mosade mitt 5000m pers förra veckan rätt förvånad hur "lätt" det gick. Jag var liksom mer förvånad än glad. Däremot var känslan att allt rullade på, allt gick så lekande lätt. Efteråt kunde man bara mysa omkring i en liten bubbla av harmoni och lycka. Försökte bara vara i stunden, suga in alla sinnesintryck. Vädret, arrangemanget, mina medlöpare allt som hör till en sån där underbar sommarkväll då allt bara stämmer. Det är ju inget jag tar för givet. Jag såg därför fram mot långlöparnas kväll igår med tillförsikt. Tänkte att det blir som det blir. Var inte det minsta nervös innan start. I vanliga fall brukar jag gå omkring och vara allmänt spänd flera dagar, ja nästan veckor ibland inför en tävling. Kanske är det för att tävlingarna har radats upp nu. Så man får en ny chans nästa gång. Kanske inte. Kanske är mitt undermedvetna medveten om vad jag kommer prestera och därför går jag inte och nojjar mig om jag skall klara den och den tiden. På något sätt känns det i alla fall som att jag är kvar i min harmonibubbla.

Väl på plats igår mötte jag upp Alberto som skulle göra sitt andra försök på distansen i Sverige. Alberto som har varit mycket skadeförföljd de senaste åren ser ut att vara tillbaka i gammalt gott slag. Tillsammans kollade vi på de två 2000m-heaten. A-heatet där bland annat Gunnar Duren, John och Otto Kingsted samt Mika Repo som också han är tillbaka och tränar och tävlar igen. Sen var det dags att byta om och värma medans B-Heatet på 10000m gick. Tyckte det kändes lite segt i höfterna innan start. Kanske satt 5000m-loppet fortfarande i benen. Men men, det är inget som man kan göra något åt. Bara att åk liksom. Det var ett riktigt första-klassigt A-Heat där många namnkunniga långkottar radade upp sig med Uhris, L Södergård, Åhwall, D Nilsson, A Grahl och N Solomon i Spetsen. Snackade lite snabbt med Grahl och en ung Alexander Nilsson från Mölndals AIK om att köra gemensamt. Men det sprack redan i Starten. Blev lite stressad av trängseln och kutade på kanske aningen för fort. Blev trampan på hälen att par gånger av Hässelbys Martin Öhman. Men det kändes hyfsat kontrollerat och jag började rada upp varv efter varv på runt 74 sekunder. Passerade 2k på 6:08. Hade ingen nära framför mig. Kämpade på och började fundera på om det gick alldeles för fort. Höll dock farten och passerade 5k på 15:34 endast 4 sekunder från mitt gamla pers på 5000m. Började bli lite segt och försökte släppa fram Öhman som fortfarande låg tätt i rygg. Han gick om jag la mig i rygg. Genast kändes det lättare. Började dock inbilla mig att han tappade fart. Gick upp och om igen. Tryckte på vad jag kunde. Det vart dock inte så långvarigt då Grahlen arbetat sig upp från sitt samarbete med A Nilsson som tyvärr inte klarade att hålla tempot. Anders tog inte så många sekunder på sig att gå upp och om. Han fick med sig Martin och de började dra upp tempot. Tappade några meter men var i det här läget medveten om att det inte var så många varv kvar. Trycket i benen var dock fortfarande hyfsat gott men det kändes att det gått fort. Varven räknades nu ner och avståndet växte sakta men säkert och jag räknade till 10 sekunder upp på Anders innan sista varvet inleddes. Kunde hålla det ända in i mål med en ganska kontrollerat jobbig ansträngning. På något konstigt sätt var det inte så brutalt jobbigt som jag mindes mina föregående 10000m-lopp. Precis som för en vecka sedan var det ganska bekvämt i jämförelse med hur det har känts på sträckan förut. Kanske är jag slöare än min kapacitet eller kanske har kroppen arbetat upp en motståndskraft och klarar av max-ansträning bättre än vad den gjort. Oavsett så var det en häftig och nästan ofattbar upplevelse. Sprang ju som sagt första halvan på 15:34 och andra på 15:47. Två i mitt tycke väldigt respektabla tider bara på 5000m. Och nu gör jag dem två gånger i rad. Det känns väldigt konstigt att vara där jag är just nu, det kom så plötsligt. Trodde för en vecka sedan att jag skulle klara sub32 med kanske ett par eller tio sekunder men att trycka till med 31:21. Jag vet inte, tar det lite med ro just nu och försöker njuta allt vad jag kan. Tiden är egentligen oväsentlig. Känslan däremot, den försöker jag paketera och behålla för lång tid framöver då det känns motigt och svårt.

I övrigt var det riktigt kul att se så många andra lyckas. Det gör hela upplevelsen så mycket bättre. Delad glädje är den bästa glädjen. Robert klarade till exempel dröm 36 och sprang in på 35:44, Enhörningarna Grahl och  Patrik Sällsted gjorde 31:11 resp 31:49. Martin florin 34:51. Alberto sprang in på det nya ban-perset 33:30. Ja alla lyckade prestationer verkligen radades upp. Skall bli riktigt skönt att ta en långhelg och åka upp till härliga Mora på det här nu. Ska smälta allt och komma tillbaka med ny energi inför nästa tävling, nästa vecka då det vankas 3000m i Hässelby. Får se vad det kan bli där, kul skall det i alla fall bli att springa. För att springa när man är i form är bland det bästa som finns.

Grahl, Öhman, Jag

Resultaten från kvällen

Enhörna Challenge 5000M: 15:10 PB

Så hade det blivit dags för utomhus-premiär för bana för året (om man bortser från stafett-sm, som jag gör). Turen hade kommit för 5000m. Min egentliga-hat distans. En distans som är kort nog att köra hårt på men inte så lång att man kan köra i ett bekvämt tempo. Eftersom det var tävling i helgen på 10k så tänkte jag att detta bara skulle bli en bra genomkörare inför Långlöparnas Kväll nästa Tisdag. Således var jag ganska lojt inställd och inte ett dugg nervös. Kroppen kändes fräsch och pigg och sugen på att trycka på. Det betyder dock inte att det alltid stämmer när väl loppet kommer igång.

Dock så kändes det så pass bra att jag sa till coach att det blev stsning mot 9 blankt på första tre kilomentrarna så får vi se vad som händer. Gick det åt pipan så gick det åt pipan liksom. Inget att gräma si så värst mycket över.

Det var dagen till ära en riktigt fin sensommarkväll. Lagom temperatur, solen var på väg ner mot horisonten, en lätt bris som svalkade lite. Helt perfekt löpväder. Samt ett helt gäng passionerade löpare. Kan inte bli så mycket bättre. Jo det kan det. Arrangemanget hölls av anrika Enhörna IF med löpargurun Hasse Nilsson i spetsen. 

Det var inte så mycket krusiduller vid start. Bara rada upp sig och så pang och iväg. I fälltet var det mest Enhörna och Huddinge löpare. För min del var de mest intressanta Enhörnas tre löpare Anders Grahl, Patrik Sällstedt och Markus Persson. Alla tre med duktiga personbästa. Så det blev till att satsa på att hänga med dessa herrar. Misstänkte att Grahl med så bra som 15.13 på sträckan från förra året ske satsa på sub15 idag så jag ville hålla honom framför mig. Gick således upp i rygg första kurvan och hängde på så gott jag kunde. Vid inte spränga mig så jag släppte sakta meter för meter. Men det blev aldrig så mycket som jag trodde det skulle bli. Vi passerade 1:a kilometern på 2.58, Grahl någon sekund framför och Patrik straxt bakom mig. Kände mig avslappnad men väntade på att kroppen skulle säga ifrån och tycka att det här vart inne alls så kul som det verkar. Men det gled på hyfsat kontrollerat. 3:e kilometern passerades på 9.03 med Grahl nu 3 sekunder framför. Hela tiden med Sällstedt precis bakom mig. Förstod nu att det skulle bli ett snyggt PB om inte kroppen skulle kollapsa. Tyckte helt plötsligt jag tog på Grahl ett tag mellan 3-4 k och mycket riktigt fick jag rapporter från coach att så var fallet. Det blev nog dock som en tändvätska för honom då han började öka och jag gjorde allt för att hänga med. Slängde en koll på klockan inför sista varvet, 13.59. Tryckte på så gott det gick och gjorde ett sista varv på 71. Kom in 4 sekunder bakom Anders och 3 sekunder före Patrik. Vart dock inte sådär brutalt trött som jag varit på mina föregående försök på distansen. Kanske är det något speciellt med banorna på Södertälje ip. Mitt förra PB var ju just därifrån också.

Är mycket nöjd med genomförandet och känslan under loppet.  Känns som det finns sekunder att plocka på de kommande försöken i år.

Kul också att så många andra lyckades bra idag.  Robban var i gott slag och gjorde 17.04, Alberto var tillbaka med besked och sprang in sekunden efter vårat 800-meters stjärna Jonas Linderholm som gjorde 16.10. Det här blev ett minne som jag ska vårdas ömt. Ett minne som kan få en att överleva många dryga morgonpass i vinter i djupsnö och -20.

Detta var även ett gott kvitto inför Långlöparnas Kväll på Tisdag. Känner att en bit under 32 är ganska rimligt. Till och med kanske under 31.30. Men det kräver en bra dag och bra förhållanden, gärna även någon att tampas med. Vi får se hur det blir. Jobbigt ska det i alla fall bli.

Resultat från kvällen

Vårt glada gäng.
Mika, Alberto, Robert, Jag, Jonas, Uffe

Österåkersmilen: Det blir som det blir

Sub 32 kom inte den här gången heller. 

Österåkersmilen har varit lite av ett fokus den senaste tiden och det som drivit träningen framåt. Banan är ganska snabb men också lite knixig. Med optimalt väder och dagsform ska det kunna gå ganska snabbt.

Jag vann loppet för två år sedan två veckor efter Stockholm Maraton. Då på en tid av 34.28. Idag var förhoppningen större än så. Efter mitt 32.06 i Göteborg i våras har sub 32 blivit nästa naturliga mål. Tänkte att jag kanske skulle ta och vinna också eftersom motståndet ofta inte är så mördande. Men när arrangörerna gått ut med att slog man banrekord och vann på inte alltför mördande 32.39 eller snabbare fick man 5000 i prispengar misstänkte jag nog att det skulle locka några riktiga raketer.  Och mycket riktigt dök herrarna Kleist och Uhrbom upp.

Uhrbom hade kört 3000m på 8.18 dagen innan så jag hoppades att han skulle vara sliten.  Men innerst inne förstod jag att motståndet var alltför övermäktigt. När även Kleist skulle komma insåg jag att de nog skulle sporra varandra till riktigt bra tider.

Allt kändes bra på uppvärmningen.  Pigga ben och så tänkte jag testa mina supersnabba inov-8 190 som egentligen är en terrängskor. Vädret var dock inte det bästa men det fanns inget att göra något åt. I år hade arrangörerna även fixat med ett elit-startledet för dem som gör milen under 35. Det visade sig vara jag, det två redan nämnda, och en till löpare. Lyx lyx.

När starten gick försökte jag hänga på men hålla mitt avstånd till Uhrbom och Kleist. Kleist vars signum brukar vara att gå ut stenhårt vilket mycket riktigt stämde. De två första kilometrarna gick för mig på 3.02 och 3.06 och då var de redan kanske 30-40 meter längre fram. Sedan såg jag inte dem så värst mycket mer av loppet. Fick inte heller någon som hotade bakifrån så det var inte så mycket extra hjälp man fick på vägen. Vädret var lite för varmt idag och när halvan passerades 16.02 och jag där och då kände att det kunde räcka med fem idag så förstod jag att det kunde bli tufft att springa andra halvan fem sekunder snabbare än första. Mycket riktigt blev andra halvan tuffare och gojrde den på 16:37 vilket gav en sluttid på 32:39. Dock så är jag inte den som tycker om att bryta lopp bara för att tiden inte blir som man vill. Nej istället så får det ibland bli som det blir. Ibland kanske det blir ett bra pass istället. För som många säger, tävling är den bästa träningen. Vet inte om du stämmer för mig men trött blev jag även om jag idag (måndag) inte känner av tävlingen.  Det gjorde jag i och för sig inte senare samma dag heller. Vad jag däremot vet är att blir inte tiden den jag önskar får jag vara nöjd om jag gjort allt jag kunnat för dagen. Det är ändå trött jag vill bli.

Så det är bara att bryta ihop och komma igen. Tävling igen nu på onsdag.  Premiär för 5000m i år, egentligen utan press då helgens tävling borde sitta lite i benen även om så inte känns idag. Då kan jag springa avslappnat och inte med några krav. Brukar gå bättre då tycker jag. Det gjorde det i all fall Lerum.

Ja, vi är snygga allihopa.
(lånad bild från http://www.osterakersmilen.se)