Sunday, June 3, 2012

Stockholm Maraton 2012: En kurs i överlevnad

Okej vi tar det från början.
Efter att ha suttit och kollat in diverse väderleksprognoser under veckan och hoppats på den som verkade minst miserabel fick man tillslut inse att det här skulle kanske bli de värsta förutsättningarna jag skulle springa ett lopp i (Jämför Los Angeles Marathon 2011). Det vara bara att bita i det sura äpplet, inte fan skulle jag ge upp bara för att vädergudarna inte var på våran sida. Här har man förberett sig i ett år då skulle knappt ett brutet ben och än mindre någon fjantig regnstorm kunna sätta stopp för det.

Mötte upp klubbkamratena på vägen på pendeltåget och det var skönt att kunna skratta gemensamt åt eländet och snacka bort all nervositet. Väl på plats ledde Christian, en van stadion besökare oss upp i skydd på läktaren där vi satt ett tag och begrundade vårt öde. Efter några uppvärmningsvarv inne på stadion bestämde jag mig tillslut för att leta rätt på omklädningsrummen som SM och elitlöpare får använda sig av. Såg Solvikingarnas Mattias Jonsson testa olika klädval ute i regnet längs ena långsidan så jag gissade att det var där någonstans man skulle ta sig in. Väl inne i värmen stötte jag på både honom, hans polare Ragnar Frej från Högby, morsade på Andreas Bergstedt Trångsviken. Såg flera välkända ansikten, Brian Buchtrup, Fredrikshov, Haben Idris Hässelby, Cederic scwhartser, Enhörna, jag det var många man bara set på bild förut. Satt och mös fram till ca 10 minuter innan start då regn-ponchon åkte på och jag begav mig ut i ovädret. Hälsade även för första gången på min klubbkamrat, Catharina Sundelöf, som också sprang i SM klassen.

Väl i fållan var det bara att stå och hoppa och springa lite fram och tillbaka för att hålla värmen. Man var duktigt sugen på att bara komma iväg för att slippa stå där och frysa. Så tillslut gick startskottet och iväg bar det. Kändes lugn och kontrollerat redan från start. Försökte hela tiden köra i ett eget tempo utan att bry mig om andra och klungor. Kanske var ett dumt val såhär i efterhand eftersom jag gick själv över västerbron första varvet och passerade första 10k på 36.43 (3:40 tempo). Här kom Anders Grahl ikapp och förbi. Kändes som ett för snabbt tempo för mig, ville hålla mitt flow. Märkte att han och två av hans klubbkamraten bildade en klunga på en ca 10-12 löpare som konstant var ungefär 100m framför mig.

Vid 19k väntade syrran och morsan för att langa den första gel:en som jag tryckte i mig omgående. Vände straxt därefter upp i motlutet mot halvmarapasseringen och fick här första gången känna på ordentlig motvind. Fram tills nu hade det endast varit blött och kallt. Dock hade låren börjat klaga redan vid 17k, och de gjorde sig mer och mer påminda. Kanske man skulle valt långa tights ändå, fast å andra sidan hade de bara blivit kalla och genomblöta ändå.

Passerande halvan på 1.17.09 (3:40 tempo). Här var nu planen att hålla i så mycket det gick ute på Djurgården och om det kändes bra efter 26 trycka på lite. Orken var det inga problem med, tyvärr blev låren värre och värre och ibland kändes det som att man bara försökte hålla styrfart. Passerade kungsan och fick upp lite speed tack vare alla hjältar som ändock tog sig ut och hejade på oss. Hade här nästan kommit ikapp Grahlen. Vid 32k passeringen fick jag en andra gel langad av Kajsa Berg, som tyvärr inte sprang pga halsfluss. Straxt därefter var jag ifatt Anders och vi växeldrog lite. Kunde knappt se något på Södermälarstrand och det kändes som att sticka in huvudet i ett vattenfall. Av någon konstig anledning blev jag också sömning och sprang och blundade emellanåt. Kämpade mig ändock upp för västerbron där jag fick släppa Anders igen. Fick två gel av en arbetskamrat som sprang ikapp och hejade på mig, tack det var behövligt vid det här laget. Kändes ändock som en seger när man kom upp och hade en rejäl nerförsluta och medvind längs norrmälarstrand. Plockade några löpare här och kom ifatt Grahlen för 3 gången staxt efter T-Centralen. Såg 38k skylten och tyckte att man kunde försöka sig på en lite fartökning. Tror inte det blev så mycket till ökning, men jag tappade nog inte så mycket som jag annars skulle gjort. Mitt mål nu var att inte släppa Grahlen förbi mig en sista gång och kämpade mig upp för Odenplan. Plötsligt hör jag fotsteg och vänder mig om för att se IK Götas Anders Eriksson komma ångades, jäklar vilken fart han hade på slutet. Annars var det rätt mycket samma placeringar i mål. Tog ingen mer eller tappade. Försökte spurta om Brian på upploppet men han svarade 2 gånger på mina försök och jag gick tillslut i mål på det nya personbästa 2:37.40 vilket gav en 24 plats och en 16 plats i SM.

För att runda av det hela är jag trotts allt riktigt nöjd. Mesta av allt med den totala placeringen. Såg dock en hel del stackars Afrikaner som inte tålde vädret, det gick och huttrade eller sprang som om de vore helt groggy. Undrar om dem tänker komma tillbaka nästa år haha. Det blev ett pers med 39 sekunder och jag kan nu skriva 2:37:40 under meritlistan. Det på en ganska backig mara i riktigt skitväder. Känns ändå ganska bra inför höstens mål på Berlin Maraton. Vad målsättningen blir där får jag fundera över men nog borde en tid under 2:35 vara rimligt i alla fall.

Nu är det locket på för träning ett par dagar för min sargade kropp.


Tummen upp vid T-Centralen

3 comments:

  1. Bra sammanfattning och rolig läsning!

    Det skiljde ungefär lika mycket mellan oss 2010. Men då var vi över 20 min långsammare. Utveckling? =)

    ReplyDelete
  2. Imponerande och bra berättat. Det måste ha varit tungt att springa så mycket själv. Jag blev räddad av en gigantisk klunga efter 3:00-farthållaren i motvinden över Gärdet, annars hade jag nog blivit kvar där :)

    ReplyDelete
  3. Fy fasen vad bra jobbat. Kan inte ens tänka mig hur stumma låren måste bli i den där kylan och vätan! Det är ett under att ni kunde lyfta benen alls... Grattis till en fantastisk insats i skitvädret! Ubder 2.35 klarar du lätt en dag utan storm:)

    ReplyDelete