Stockholm Maraton: en ren njutning

Så kan jag lägga mitt 16e Stockholm maraton till handlingarna som det mest njutningsbara hittills. Bestämde mig för ca tre månader sedan att inte satsa på det och bara springa igenom som ett gott långpass. Med förra årets efterspel med en och en halv månads återhämtning aktivt i minnet samt en lust att satsa på kortare distanser i år var det ett enkelt val att välja bort Stockholm. Man är inte purung direkt och de kortare distanserna är nog svåraste att sats på ju äldre man blir. Som maraton löpare har man ett lägre bäst före datum tror jag.

Oavsett anledning var det ett bra val då jag även lärt mig vad det innebär att flytta och flyttstäda. I och med att tjejen avslutade studierna i Mariestad och vi tog hennes pick och pack och rullade ner det till Göteborg igen fanns det inte mycket tid före återhämtning mellan träningspassen. Körde ändå på ganska bra med intervaller på tisdag och torsdag där de senare fick lida lite av sviterna för flytten.

Väl tillbaka i Stockholm på fredags kväll var det bara att försöka vila lite. 42k är jobbigt även om det rör sig om träningspass. På lördagen var det bara att pallra sig upp och ta sig till start med gamla farsan som gjorde sin 15e start. Var allmänt seg och trött men rätt glad över att inte känna mig tvungen att prestera en dag som denna. Spänningen steg dock ju närmre stadion man kom. Det var svårt att inte ryckas med i den allmänna fokuserade och härliga stämningen som alltid råder innan start då man vet vilket härligt helvete man har framför sig. Stockholm maraton är alltid Stockholm maraton och har en speciell plats i mitt löpar-hjärta. Planen var att inte ryckas med av mina medlöpare och bara cruisa runt. Valde därför när speakern sade en min till start att söka mig längst bak i elit ledet och släppa förbi så många löpare från A ledet som möjligt för att tappa kontakten med täten.

Startskottet gick och den sedvanliga rusningen i starten var ett faktum. Försökte att vara i vägen så lite som möjligt för alla ivriga löpare. Kom ganska snabbt in i ett skönt tempo som inte skulle vara allt för slitigt. Betade av kilometer för kilometer. Morsade på klubbkompisarna man passerade och passerades av på vägen. Tog det lugnt och fint uppför västerbron. Vidare till Tommy och Robban som stod placerade på norr mässarstrand för att heja fram löparna. Kändes ganska segt i kroppen men det släppte allteftersom.  Passerade halvvägs på runt 1.33. Kroppen kändes nu ganska fräsch men det vore dumt att trycka på så jag lät tempot vara detsamma. Gled på fram till andra passeringen på västerbron. Runt 32 någonstans kom kroppen tillslut igång. Sprang, njöt och studerade trötta löpare. Fick uppmuntrande hejar-rop av Tommy och Robban igen.  Allt var bara en ren njutning just nu.  Passerade många trötta och det gav ännu mer energi. Ville egentligen inte att loppet skulle ta slut men tillslut såg jag stadion och och gled tillslut in i mål på min överlägset lättaste och fjärde snabbaste Stockholm maraton. 3:07 lite drygt blev allt tiden och är ett resultat jag för några år sedan skulle sett som ganska ouppnåeligt. Nu joggat man runt det i behagligt tempo efter en ganska jobbig vecka. Men du har tagit mig mycket svett och slit att komma hit.

Jag satsar istället helhjärtat på Frankfurth Marathon i höst och lägger även satsning på Stockholm på is nästa år. Få se vad jag kan komma runt på då. Målet är istället att satsa på 2015. Det gäller att ha långsiktiga mål. Nu närmast är målet att toppa formen inför helgens Österåkersmil som jag lyckades vinna för två år sedan. Primär-målet är en sub32 tid och sekundär målet att vinna igen. Det senare blir lite svårare då jag sett att en viss Urhis är anmäld.  Men skall dock försöka ge honom en liten fight, ett lite tag i alla fall. 

Inte i mitt rätta element.

Det blev tillslut en intressant helg som avslutades med en välförtjänt pizza och godis igår kväll. Samt en massa härlig träningsvärk.

Det började dock i soliga Hammarby-backen mitt på dagen på lördagen. Hade lurat med mig Hässelbys Marcus Åberg som skulle springa ett backlopp för första gången. Själv har jag ju sprungit en gång förut i Norge men då var det bara uppför.  Nu fick man 3 uppförsbackar och 2 utförslöpor. Var ganska taggad och kände mig redo att ta mig an utmaningen. Tänkte att det kunde ju inte vara så svårt. Bara lite drygt tre kilometer och mer än hälften var platt eller utför. Vad jag dock inte räknat med var hur man skulle känna sig efter några 100 meter hård backe när man sedan skulle bränna på utför. Jag gick ut ganska hårt men såg konkurrenterna glida ifrån.  Blev lite stressad och gick kanske för hårt i första backen.  Kom upp på runt 10e plats och skulle påbörja vad som skulle kunna kallas vanlig löpning men som mer kan liknas vid att springa så fort man kan utför nästintill dyngrak. Benen var nämligen som spaghetti. Nästan noll-koll och det vart på gränsen till lite läskigt.  Ett gäng löpare sprang om mig här. Var rejält trött till på köpet. Kom dock in lite i det på flacken och kunde ta igen på de fram för varande. Andra backen var värre än första. Här blev det löpning medelst gång som gällde. Försökte ta in på de framförvarande men det hjälpte föga. Kom upp och påbörjade en ganska lång utförslöpning innan den sista jävligaste backen. Tog meter för meter men kom inte riktigt ikapp de jag jagade. In i sista backen, även kallad pannbensbacken, försökte ta det så lugnt och metodiskt som möjligt. Låg här sexa, jagade en Akele löpare som i sin tur jagade Marcus som jagade tredje platsen. Mjölksyran fullständigt sprutade. Försökte springa mem det gick inte. Stumnade till och tappade en placering. Stapplade i mål på sjunde plats. Marcus tog en och blev fyra, en sekund från pallen. Var dock riktigt nöjd. Det var, hur motsägelsefullt det än låter, sjukt kul. Kommer nog köra det även nästa år. Även om backning löpning kanske inte är min starka sida.

Efter urladdningen var det fokus på att vila så mycket som möjligt för söndagens 1500m. Kanske inte bästa uppladdningen med ett backlopp dagen innan men 1500m var mest för att ställa upp för klubben och få en tid jag kan slå senare. Har heller inte tränat på de farter som krävs för den distansen på ett tag.

Vaknade på söndagen med rätt så slitna ben. Tog en lugn återhämtning på 20 minuter på morgonen. Kändes lite bättre. Begav mig sedan till källbrink på eftermiddagem för att sluta upp med mina lagkamrater. Regnet öste mer eller mindre ner och det blåste rejält.  Man skulle kunna säga att det var Stockholm Maraton väder anno 2012. Efter lite uppvärmning och övning på att lämna över pinnen var det dags att ställa sig på plats.  Lite förvirring rådde i vårat lag då ingen av oss sprungit 4x1500 förut och uppställningen på banan var lite av ett frågetecken. Men det löste sig och vi kunde komma igång tillslut. Jag fick tredje sträckan och fick stå och huttra lite innan det vart min tur. Dock var ni rejält avhängda då alla de andra lagen har löpare som gör ner mot 4.00-3.50 på 1500m (läs Halile, Uhrbom, Hydén mfl). Gjorde så gott jag kunde på mina slitna ben solo i motvind och regnrusk innan det var dags att lämna över pinnen till vår sista man Martin F som också sprang Stockholms brantaste dagen innan.

Tok-sist kom vi men skrapade ändå ihop en sm poäng till klubben. Ett gott träningspass blev det också och en tid på ca 4.23 att slå i framtiden.  Förhoppning vis på lite mer fräscha ben. Nu blir det en dags vila och sen påt' igen bara. Börjar sakna smärtan.

Här sprang jag nog inte.

Återhämtad.

Ibland är det konstigt hur kroppen funkar. De senaste dagarna har jag haft en grymt lätt känsla i påkarna. Körde Lättdistans-morgonpass tisdag-fredag samt back intervallet i torsdag. Backintervallerna gick hur bra som helst. Var nästan oberörd efteråt. Morgonjoggarna har varit så lätta en morgonjogg kan bli. Jag har därför bestämt att tävla 2ggr i helgen. Båda gångerna ganska kort. Först Stockholms brantaste, ett 3k back-lopp upp och nerför Hammarby-backen, och på söndag 1500m på stafett sm. Har inga som helst förväntningar förutom att jag ska bli trött. De är inga A tävlingar direkt så resultatet är inte så viktigt. För närvarande känns kroppen ganska rastlös och kanske kunde jag kört intervallet redan i tisdags men det är bara onödigt att chansa så nära en tävling.
Nu kommer jag också in i en ny fas i träningen när grundträningen är avklarad. Det blir mer kortdistans-intervaller och finlir inför sommarens alla banlopp. Nu vill jag att det ska gå fort. Riktigt fort.

Göteborgsvarvet. 1:15:22. P:33, SM:13

Hade inte riktigt mentalt förberett mig på att springa varvet i helgen. Det hade mer eller mindre smugit sig på. Men oavsett det var planen satt och målet att springa sub70. I beräkningarna fanns liksom inte en värmebölja. Hoppades på att det inte skulle spela så stor roll.  Men förstod nog innerst inne att tid målet nog var kört redan innan start. Men det var iaf värt ett försök. 

Hade pratat ihop mig med hovets Sydow och Hässelbys M Åberg om en tänkt klunga. Oavsett det fanns det  ett gäng löpare på startlinjen som hade den kapaciteten. Bland annat Ullevis Johan strand och Hälles Fernando Dinis. Försökte gå ut lugnt och kontrollerat och inte förivra mig början. Det blev en ganska stor grupp löpare som koncentrerade sig kring Isabella som också ville under 70 och sätta ett nytt svenskt dam rekord på distansen. Det kändes ok till en början. Något mer ansträngande än jag hoppats, men så kan det vara i början av lopp ibland och sen släpper det. Lång något långsammare än tänkt. Inte mycket. Ville springa smart så släppte klockan lite. Sprang på känsla upp över den första av broarna. Efter 5k kommer jag in i en svacka. Pressade på lite fram till 7k. Kollar klockan och insett att jag får slita ont för 3:30 fart. Har innan det precis sett Enhörnas Bennet Hägg bryta. Många ser ut att slita hårt i värmen. Kommer senare ifatt en joggandes Gross-bror. Runt 10k i hinner jag ikapp Anders Grahl.  Det går långsamt även för honom. Frågar om han gett upp och bara ska jogga i mål. Men han försöker. Fort går det inte. Inte för någon av oss. 

Runt halva sträckan har det bildats en liten klunga med mig Sydow, Hartman, Björnstorp IF, Johan strand och några till. Jag får slita för att hänga med. Forcerar över andra bron. Upp mot avenyn.  Får lite go i löpningen när jag kommer upp i klungan. Men uppför avenyn går det långsamt. Isabella kommer här ifatt oss och ser stark ut. Vi rundar Posseidon och får lite nerförsbacke.  Finns dock inget tryck i benen längre. Släpper mer eller mindre klungan och bestämmer mig för att bara överleva hettan. Ser Colm, Sander, Grahlen, Niklas Andersson på andra sidan avenyn när jag är på väg nerför densamma. Det sett inte kul ut för någon av dem. Idel plågade ansiktsuttryck. Sista biten mot mål är brutala men att slå av på taken eller börja gå finns inte på kartan. Hade ingen koll på placering men det verkade inte vara många fram för våran klunga. Tillslut kommer man fram till 1000m kvar och lite härliga vatten duschar.  Hjälpen är dock bara tillfällig men nu är man snart framme. Springer in på upploppet med Isabella en c:a 20m längre fram. Tar mig bara fram till mål med enda tanken att äntligen få vila och kyla ner mig lite. 

Det här var verkligen inte ett lopp för att se vem som var snabbast eller bäst tränade, det var ett lopp för att se vem som bäst utan att ha tränat på det klarar av att maxa en halvmara i högsommarvärme. 

Här syns jag vid målgången, passerar mållinjen runt 44:53. Det ser inte snyggt ut men det går framåt i alla fall. Nu ska det bli skönt att slippa långloppen för ett tag och koncentrera sig på bana och 10k-lopp. Här närmast väntar stafett-SM till helgen. Det ska bli en intressant upplevelse. 4x1500m. Första gången på distansen för mig. Tar detta mest som ett bra pass och hoppas det ger mig lite fart framöver. Sedan blickar jag framåt mot sommarens lopp. Framförallt långlöparnas kväll som jag hoppas skall ge ett gott kvitto på SM-distansen 10000m. Det får gärna bli en bit under 32. 

Snygg

Ja så har det då blivit dags för årets andra A-tävling. Den har liksom kommit lite smygande för mig. Haft annat i tankarna och så har andra sträckor än just halvmaran går mycket bättre. Sen så kanske det är de jobbigaste distansen efter 5000m. 5000m är som ett 3000m lopp men två kilometer till och halvmaran som ett 10k lopp pluss ett till och lite extra. Sitter och är lite små nervös, hoppas på en bra tid men vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig. Gick ju inte riktigt som tänkt i Berlin. Iof var det inte riktigt min dag då så jag får istället luta mig tillbaka på mina andra lyckade insatser i år. Men oavsett hur det går resultatmässigt så kommer jag idag försöka bli nöjd bara jag gjort mitt bästa för dagen. Annars kan jag iof nöja mig med att vara snyggast.

Nu blir det lite pepp från förra året då jag var åskådare och knåpade ihop detta.

Jag vill bara bli jävligt trött

Fick ett infall att skriva av mig.  Brukar inte hända att jag skriver så här ofta men jag har funderat ett tag och försökt komma på vad jag vill få ur av att springa omkring och jaga kilometer och tider. Ja det är klart man vill gärna få ett bra resultat, gärna ett PB och gärna på varje tävling. Jag kollar och studerar mina rivaler. Deras tider som blir nya utmaningar att försöka slå. Nu senast min träningts-kamrat Otto Kingstedt. Han drog till med en sub 32 till på milen. En kanon bra tid.  En tid som jag är exakt 7 sekunder efter i dagsläget. Jag är jätteglad för Otto som verkligen kämpat och kämpat för detta.  Men någonstans känner jag ett måste inom mig. Jag måste ta den tiden.  Jag måste vara bättre än honom. Insikten att han är ca 15 år yngre och har hela framtiden för sig glöms bort. Det hela blir en börda och jag känner ingen lycka när jag går i dessa tankebanor. Det är svårt att bryta men någonstans har jag börjat känna att det är långt ifrån därför jag håller på. Vad jag vill sätta fingret på har varit svårt att veta. Det har inte kommit naturligt när man hela tiden fokuserar på tider och rekord. Man är orolig att bli  ifrån sprungen och tappa. I början var det en viss herr Anders Grahl som har tagit några kliv mer än mig i utvecklings stegen. Naturligtvis är det jättekul att se någon lyckas som han. Bevisa att det går, för då får jag en känsla av att kan han så kan minsann jag också. Det är naturligtvis en jättebra känsla och det ger en massa med självförtroende. Jag satte fingret på det lite när jag bestämde mig för att springa Lerumsloppet för en vecka sedan. En bana som inte är gjord för att springa fort på utan att som gjort för att bli trött på. Och jag kan säga att det är den känslan som ger mig mest efter ett lopp eller en hård träning så som i helgen. Att lyckas hålla ihop och bara köra även fast hela kroppen säger ifrån. Att falla ihop i en hög eget målgång. Att sitta efter och ta en öl och bara känna sig nöjd med livet i allmänhet. Att bara kunna vara ett tag. Det är den känslan jag ska komma ihåg att ta vara på. Speciellt då kroppen inte levererar men man bitter i alla fall ihop och kramar ut sista droppen av kraft ur kroppen. Det är ju det jag alltid har strävat efter oavsett om det gällt att ta sig i mål på Vasan under 9h eller klara SM-kvalgränsen för maraton. Jag kommer säkert inte satsa lika hårt i framtiden men betyder inte att jag kommer mesa med träning eller tävling. För när allt kommer omkring så kommer det alltid göra ont men det kommer kännas så gott efteråt. Det är därför jag gör det.

Ångest.

Det finns hårda pass och så finns det Hårda pass. Många hårda pass ger lite ångest eller lite vånda innan det är genomfört. Däremot är det inte många pass som man hellre tävlar en halvmara istället för. Igår vart det nämligen dags för mördarpasset. De flesta av mina klubbkamrater sprang kungsholmen runt och på dem var jag för stunden ganska avis på.  Det rapporterades om bra tider och glada löpare.  Vi fick 3 pallplatser och unge herr Otto K tog drömgränsen 32 på 10k och sprang in på en 4e plats på 31.59. Jag kände att med det i ryggen kunde jag inte fega ur idag.  Det var bara att sätta på sig skorna och hoppas på att Göteborg inte skulle visa sig från sin blåsigaste sida. Försökte att inte tänka för mycket och komma ihåg gången då jag nästan klarade av passet efter skissen. Benen kändes ganska fräscha och kroppen på g efter 36h vila sedan förra passen. Startade lugnt och höll noga koll på klockan för att inte förta mig i onödan i början. Minuterna trillade på och km avverkades. Kändes ganska ok efter halva passet. Vinden började tillta och vissa partier fick jag kämpa ordentligt på. Men kroppen levererar fortfarande och det närmade sig slutet.  Inte tänka.  Bara köra och så vips har jag klarat av det.  Det som jag för en månad sedan kraschade på. Kroppen levererade nästan hela vägen. Ångesten var över och jag lunkade hem till en välförtjänt öl och middag. Det är efter sånna här pass man kan känna sig riktigt nöjd. Nu är det bara 2v kvar till varvet. Får se vad detta pass kan ge.  Förhoppningsvis ett pb iaf.

Passet då. Jo det ser ut som följer:
30min LD - 2x (20min@H + 10min@HM + 5min@10k) V 20min LD - 30min LD.
Vilket betyder uppvärming i 30min, därpå 2 set med först 20 minuter i maraton-fart sen 10 minuter i halvmaraton-fart pluss 5min i 10-km fart. Ingen vila emellan. Men settvila på 20 minuter i Lättdistans fast.  Och en nerjogg i 30 minuter. totalt 37km i snitt-3.57. Således blir det förmodligen endast ett återhämtningspass idag. Det ska bli skönt. Hoppas på att finna någon fin runda i soliga Mariestad.