Dubbla PB i Berlin

Dubbla PB blev resultatet av mitt bästa maraton hittills. Först på halva distansen och sen på hela. Svårslaget men det hade till och med kunnat bli tre PB om jag bara kunde göra negativa splits och inte klappat ihop på andra halvan. Nu klappade jag iof inte ihop men tappade c:a 1 1/2 minut. Men vi tar det från början.

Flög ner på fredagskvällen med tankarna någon annan stans än på själva maran. Har känt den senaste tiden att jag mer eller mindre blivit lite mätt på framgångar detta år. Det har gått långt över förväntningarna i år. Tex var målet att ta 33:00 på 10000m och för en vecka sen krossade jag det med nästan en minut. Det har för övrigt blivit PB på varenda tävling i år samt att det varit en hel del tävlingar på höstkanten fram till Berlin. Det har tagit på krafterna metalt och rent fysiskt, tror jag. Jag var av denna anledning lite likgiltig till det hela. Ett nytt pers förutsatte jag och ett nytt storlopp förväntade jag mig utan att riktigt gå in för det.

Mötte iaf upp min rumskamrat Mattias på Flygplatsen och vi tog oss efter lite irrande i Berlins kollektivtrafik-nät tillslut till vårt hotell som bara låg dryga kilometern ifrån starten. Sjukt skönt och slippa hålla på att bry sig om att släpa ombyte fram och tillbaka till racet. Käkade lite Pizza Hut på kvällen innan bestämde oss för att gå och lägga oss så att det inte skulle bli för sent. Det bara för att bli väckt dagen efter av att någon stod och bilade utanför hotellet så man vaknade kring 7-snåret. Vi kunde iof inte sova hur länge som helt för det stod en liten 5k runda på schemat samt att vi var tvungna och åka och hämta nummerlapparna och möta upp några andra med ungefär samma mål som jag och Mattias. Det blev tillslut vi och IF Götas, Anders Eriksson, som var minuten före mig i Stockholm i år, samt Ragnar Freij, som gjort 2:39 i Stockholm 2011. Alla hade väl inte haft superoptimala uppladdningar så jag fick ta på mig lite av favorittrycket.

Tyvärr måste jag klaga lite på Tyskarnas o-tyskhet när det gäller att effektivisera nummerlappsutdelningen. Man var först tvungen att ta sig igenom 3 olika mässhallar för att till sist längst in komma till området där de delades ut. Det tog kanske runt en halvtimma om inte mer. In till sista mässhallen var det en tjock kö och till själva nummerlappsutdelningen var det ännu en tjock kö. När vi lämnade mässan var det iof ganska perussiska och organiserade köer in men en för varje mässhall och dessa var ganska långa. Den längsta utanför hela komplexet var på kanske 200-300 meter. Inte så optimalt att stå och köa massa dagen innan en mara. Annars är hela eventet superbra och väldigt bra osganiserat.

Till själva loppet. Vi hade lyxen av att ha frukost på hotellet som öppnade redan vid 5, starten gick 9 så det är hela 4 timmar innan. Springer jag här igen blir det definitivt samma hotell. Satte i mig massa kaffe och två frallor och hoppades att man kunde göra sina buissness innan själva loppet på rummet. Med en halvtimma kvar till start valde vi att lämna hotelrummet för att jogga bort till starten som vi kom fram till med 15 minuters marginal till start. Lite nervöst häng och snack med diverse Svenska löpare innan starten. Väldigt lyxigt att få starta i grupp A bakom elitfältet. Det var kanske 200 löpare med tider mellan 2:20-2:40 som var sidade här. Bättre än Frankfurt där grupp A innehöll alla löpare mellan 2:20-3:20, tror jag.

Loppet startade och vädret var näst intill perfekt om man inte skall vara superpetig och klaga på den lilla brisen som blev lite motvin mellan km 12 och 27. Valde att starta med samma vantar som jag körde förra veckan på ALJopen. Dvs ordentliga skidvantar eftersom det var aningen kyligt när vi begav oss till starten. Jag har tyvärr den egenskapen att kunna bli ordentligt kall om händerna och om det är lite kallt så jag ville inte chansa. Allt rulla de på bra de första kilometrarna och jag låg på ett tempo runt 3:29 vilket borde betyda runt 2-3 sekunder långsammare med tanke på vad GPS-kockan brukar visa, dvs aningen för fort.

Ganska tidigt i loppet, det syns på den coola posen.

Låg i en klunga med bla Enhörnas Michael Kälebo, Anders Eriksson och klubbisen Colm OCallaghan. Det kändes bra fram till ungefär 5k då det kändes i magen, hållt. Skit tänkte jag, det här kan ju inte få förstöra dagen. Var tvungen att göra något. Försökte med ett gammalt knep farsan har lärt mig, men som sällan funkar och inte funkade nu heller, andas in i två stötar och andas ut i en. Till sist fick jag för mig att slänga vantarna och vips efter någon km var hållet borta. Det flöt vidare på ganska bra utan att förta mig. Hade dock velat ha en lite lättare känsla i kroppen. Milen passerades, sedan 15k och snart var vi i klungan uppe vi halvpasseringen. Såg klockan när vi passerade sträcket och den visade något i stil med 1:14:45. En halv minut långsammare än planen. Blev nu lite frustrerad och lämnade min klunga med sikte på en större klunga en 10-15 sek framför. Blev en jakt som jag aldrig lyckades med. Dock kunde jag plocka lite löpare som droppades från den gruppen och det blev folk som jag passerade och passerades av flera gången ända fram in i mål. Blev således ganska så solo resten av loppet efter halva. Fick även lite smärtor i ryggslutet. Ingen som gjorde att jag inte kunde springa på men lite irriterande. Insåg någonstans runt 3 mil att det skulle bli svårt att ta 2:30 denna gång. Jag kämpade dock på och hoppades på att trenden skulle vända. Drog i mig sista vitargo gelen vid 37, brukar ta en vid 20, 25 , 30 och 35. En god sort som smakar typ smält popup/calippo (GB-Glassen), mycket gott faktiskt. Den sista glömde jag dock lite bort i all hast när jag försökte bedriva lite huvudräkning för att räkna ut hur jag låg till. Det är inte många hjärnceller som funkar som de ska när det är halvmilen kvar till mål. Man vill egentligen bara sluta och lägga sig och gråta i en hög eftersom man är en sån veklig. Tappade lite till  fram till 40k och var upp på 3:40/km innan det blev "upplopp" med två km kvar. De två sista km klockade enligt gps-klockan på runt 3:24. Kunde trycka på bra hela vägen in i mål och det snurrade till i skallen så jag var tvungen att hålla balansen mha av ett staket. Någon kom fram och kollade hur jag mådde. "Im ok", tror jag att jag fick fram. Vände mig om och såg Colm komma springande in i mål ca minuten efter mig. Fick en kram och det blev lite tjattrande efter målgång om själva loppet. Colmen var mycket nöj med tanke på hans dåliga förberedelser. Vi vandrade vidare och stötte på en dansk så vid 48 års ålder gjort sin bästa bara på 2:33, respekt. Det betyder att man har några år att spela på. Gick till massageborden och fick lite välbehövlig knådning av ömma muskler. Dock fick jag vänta lite på ölen som jag sprungit och drömt om de sista 12km. Var inte alltför sliten direkt efter målgång men nu några dagar efter känns det ändå lite i låren men inte mycket mer. Hade hoppats att kunna pressa mig lite mer men jag är ändå ganska nöjd med att ha kunnat skrapa av 7 minuter på mitt pers från Frankfurth för 11 månader sen. Är kanske lite för vek mentalt i det svåra partiet mellan 30 och 40km.

Klubbisarna

Efter loppet brev det lite brådis eftersom mitt flyg gick redan 17:30 så det blev en snabb pizza och öl innan jag och Mattias drog ut till Tegel-Flygplats med direktbuss från Centrastationen (Hauptbanhof). Började bli lite lätt illamående som inte släppte förräns jag landade på Arlanda igen. Drog ett Meal på max på vägen hem från flygplatsen och aldrig har en Milkshake smakat så gott.

Som helhet är jag ändå ganska nöjd även om jag hade hoppats på något mycket bättre. Marathon är inte lätt och det tar sin tid att bli bra på det. Just nu känner jag mig ganska så revanchsugen. Kanske det blir ett försök mot drömgränsen redan på Stockholm Marathon nästa år, annars blir det definitivt nästa höst. Får se vilken mara det blir då men just nu är jag lite sugen på Frankfurth igen. Amsterdam finns ju också som skall vara ganska snabb.

Kan även ta och rekommendera loppet som är väldigt tyskt organiserat (bortsett från nummerlappsutdelningen). Starten var väldigt lyxig då jag stod precis bakom eliten. Det var massa folk utmed nästan hela banan som väsnades och skrek hela tiden. Tyvärr var jag alldeles för fokuserad på själva loppet för att riktigt kunna uppskatta allt runt omkring.

En tanke som slog mig var om det verkligen är så mycket lättare att springa Berlin jämfört med många andra maror. Man ligger och maler på samma tempo hela tiden i och med att det knapp finns några små backar eller utförslöpor. I Frankfurth var det lite backigare och man får ju ändå vila sig lite efter en liten backe på utförslöpan efter. Dessutom är nog många av de platta rakorna i Berlin lite motlutiga som man inte märker. Jag vet inte, kanske det inte är så. Att den är snabbare än Stockholms bana är det inget snack om.

Nu längtar jag bara tills träningen drar igång inför nästa säsong i och med att jag räknar att denna säsong numera är avslutad. Vill komma tillbaka till grundträningen och bara köra på massa sköna pass och inte känna pressen av att alltid vilja springa bättre än jag någonsin förut gjort på en tävling. Jag vill komma tillbaka som en ny och bättre version. Jag är som sagt lagom nöjd men massa revanchsugen. Det bådar gott inför den tunga vinterträningen för vips så är det snart vår igen och alla roliga tävlingar drar igång igen. Nu ska jag dock vill i 2 veckor. Hur ska det gå?