Saturday, June 4, 2011

Mitt första inlägg/Stockholm Marathon 2011

Detta blir mitt första inlägg på den här bloggen .Tanken med den att försöka uppdatera en gång i veckan angående min träning i mitt liv och hur jag kan pussla ihop allt. Kommer att skriva om träning, tävling, kost och annat som snurrar i mitt huvud som rör det bästa i träningsväg, min löpning.

Kommer börja att reflektera över vägen fram till och min prestation i Stockholm Maraton 2011. Har sprungit det, inklusive denna, 14 gånger i rad sedan 1998. Resultaten har ofta pendlat runt 3:15 - 3:30 med 3:14 som bästa och 3:42 som sämsta. Det var fram till maran i fjol då jag tappat löpningen en och fått några extra kilon att bära på. Inte för att det skulle hindra maran, den gör jag bara varje år, så är det bara. Jag och Pappa vi står där alltid redo att pressa oss. Däremot hade jag aldrig givit träningen inför loppet en  riktig chans. Har alltid sprungit en 2.5km-runda x 4 ute i rönnige-skogarna. Alltid pressat max och alltid sprunging precis lika snabbt/långsamt. Årsskiftet 2009/2010 fick jag nys om att mobiltelefonen iPhone 3Gs hade gps samt ett trevligt program vid namn runkeeper för att mäta sina rundor. Sagt och gjort, i början av december hade jag en finfin iphone i handen och en trevlig kompanjon på mina löprundor som nu blev fler och fler. Började investera och intressera mig mer och mer för löpningen. När snö kom hade jag ett par nya och fina icebugs att glid runt i blad snödrivorna. Började också kolla och tänka på löpteknik. När snön försvann i Mars hade jag införskaffat en Garmin 310xt, som jag fortfarande alltid bär med mig på rundorna, med den och tillhörande hjär och kadensmätare kunde jag nu följa min utveckling ännu närmre. Började också lägga om mitt löpsteg till något som liknar POSE-löpning, alltså framfotalöpning eller vad man nu vill kalla de. Jag blev snabbare och snabbare dock sprang jag fortfarande ganska korta rundor på c:a 12:km. Så innan Maran 2010 började jag känna på längre rundor. Det blev ett par 17 - 19km och en 23km svängar. Innan förra maran kände jag att nu var det dags att slänga alla gamla tider på 42km i soptunnan. Sagt och gjort, jag gick för första gången under den magiska 3h gränsen på maran och jag var fast för alltid(hoppas :)) för långdistanslöpning.  

Efter 2010 års mara hade jag inte så mycket att sikta mot så jag gick ner mig lite men försökte hålla upp en god träningsmängd under hösten. Under sommaren missade jag hel 1 1/2 månaders träning. Mitt mål nu var liksom 1 år bort och det var nu sub 2:50 i stockholm den 28 maj.

Efter årsskiftet 2010/2011 köpte jag gymkort och började mata km på löp-band. hade tröttnat på att sladda runt i Stockholms snömodd och känna att jag inte fick ut så mycket av det rent fartmässigt. Nu låg även en mara inplannerad den 20:e Mars i Staterna, närmare bestämt Los Angeles marathon. Bleven liten värdemätare för mig själv för att kolla formen. Gled i mål på nytt pers. 2:55:51 på en väldigt backing, blåsig och regning mara. Nog den värsta hittills.

Träningen blev nu intensivare och intensivare. Långpassen längre och längre, 36km som längst. Hade också börjat träna supertusingar, dvs 8x1000m löpning med 200m löpvila mellan varje gång. Kom max upp i 17.2km/h på dem innan årets mara. Maxade veckoträningen med 14.5 mil och månadsträningen i April med 41 mil.

Sprang halvmaran kungsholmen runt och gick där i mål på 1:16:57 (nytt pers på halvmaran). Enligt mcmillan running calculator skulle det motsvara 2:42 på maran. Men eftersom stockholms skall vara ganska tuff hade jag fortsatt sub 2:50 som personligt mål.

Hade även funnit en del inspiration av personer på Jogg.se och diverse bloggar runt om i bloggosfären. Bland annat, Västerås-Ole, Rönninge-Christer och bloggarna sub2h30min och Claes Åkesson.

Så var men tillslut framme vi examensdagen, 28 Maj 2011. Kände mig faktiskt ganska oinspirerad och likgiltig inför årets upplaga när jag stog på starten. Ganska skönt faktiskt, slapp på så sätt all nervositet de 20-30 man var tvungen att stå i startfållan innan startskottet brann av.

Vad jag lärt mig av de 12 gångerna jag sprungit på ren vilja och inte så mycket träning är att inte ryckas med i tempot i början av ett marathon. För den känslan av att kunna plocka plaseringar och löpare när man börjar närma sig 35km markeringen är ovärderlig och bara helt, helt underbar.

Starten gick, klockan var 11:30, jag joggade lugnt iväg och valde "fel sida" av vallhallavägen, dvs jag svängde andra vänster efter startrakan. Ett gammalt knep som jag lärt mig av farsan :). Sagt och gjort jag sprang ganska ensam där. Såg Västerås-Ole en 200m längre fram men jag låg i c:a 15-15.5km/h tempo och det var dem värdena jag hade på GPS-klockan. inga siffror med tid och distans som störde rytmen. Jag visste att 15km/h = 4:00/km vilket skulle ge en sluttid på sub 2:49. Enligt Ole skulle jag lägg upp loppet i två halvmaror där första skulle gå lite snabbare än genomsnittet och på andra kunde jag med gott samvete tappa en c:a 5-7 minuter utan att missa mitt mål. Första halvan skulle således gå på c:a 1:22.

Hade fått med mig mamma och min älskling som skulle langa Power-Gels vid 18 och 28 km. Dvs vi Oxenstiensgatan innan gärdet och Strandvägen efter Gärdet. Hade hunnit upp Ole andra gången på vallhalla vägen precis innan jag skulle får gel första gången och bege mig ut på andra varvet. Vi utbytte lite statusrapporter och fick reda på att han nog inte skulle klara sitt mål som också var under 2:50. Han kanske egentligen inte alls skulle startat pga ömmande vad. Men var gör man inte för en mara :). Han kom senare i mål på fina 2:53.

Fick en gel vid 18km och överlämningen gick smort. Ut på den beryktade tråkiga och jobbiga folktomma gärdesdelen. Upplevde den själv som inte speciellt tråkig eller jobbig. Märkte redan här att jag började plocka ganska många löpare. Kände mig overkligt fräsch. Brukar ju vara på Strandvägen man börjar bråka med kropp och hjärna. Så var det iaf 2010. På lyckades jag hålla ihop och persa så pannben har jag allt. jag menar vad gör inte 15 maror med envisheten.

Fick min andra gel på strandvägen och det gick lika bra som den förra (tack älskling). Nu började även de olika speakers ropa upp mitt namn vid de olika passeringarna. Passerade Kungsan, Slussen och Södermälarstrand utan några som helst problems. Upp på västerbron och jag sänkte medvetet tempot för att inte dra på mig något dumt. Utför släppte jag på lite extra och jag kommer ihåg att det inte var speciellt många på bron samtidigt som mig. Hade en löpare 200 meter framför mig och det funkade utmärkt som drag. Kom ut på norrmälarstran vid rålis och jag kommer ihåg hur speakern där ropa upp mitt namn och att jag hade ett "piggt löpsteg trotts 35 sprungna km". Det fick mig att pinna på lite extra och jag kommer ihåg att klockan visade 16km/h. Nu började jag bli lite trött men var fortfarande oförskämt pigg. Det är ju här som tankarna om att bryta brukar dyka upp. Passerade straxt stadshuset och sedemera t-centralen, där Syrran och svågern stod och hejade på första varvet. Det är jag väldigt tacksam för. Sånt ger extra kraft att fortsätta. De hade dock begivit sig vid det här laget.

Hade efter T-centralen mer och mer ryggar att sikta på och passera i motlutet upp mot Odenplan. Passerade en klunga på 4 pers. och en Enhörna-löpare i spetsen. Kändes nästa som jag sprutade grus i ansiktet på dem. Så mycket kraft hade jag kvar. När utförslöpan efter satte igång hade jag två löpare framför mig. Varav den ena var något speciellt med. Hörde hur folk ropade på denna brokna löpare och insåg snart att det var Maraton-gurun Anders Szalkai. Shit jag skulle alltså Slå honom bara kramp skulle sätta stopp för det. De brukar börja kännas i just denna utförslöpa och har hänt här förut för mig men inte nu, inte denna dag. Dessa två bara flög jag förbi och sedemera tog jag Kanske 10 löpare till varav en Solviking (Jonas?) som hejade på mig friskt. Försökte få med mig några själv när jag kom älgandes förbi.

Tog mig upp för Sturegatan och passerade där den sista i hela maran och hon(?) så inte så pigg ut. Usch! 18km och och 24km kvar och se ut så. hon skulle dock klara det vad jag förstod. Heroiskt! Hon hade inte direkt kroppen för 42km. Dessa människor är dem riktiga hjältarna. Jag förstår inte hur de klarar av, där snackar vi pannben. Jag kom upp och såg Stadion torna upp sig. Passerade ytterligare en Enhörna-löpare och sprintade in på stadion. Höll utkik efter min älskling och mamma som skulle sitta på läktarna. Såg dem precis innan upploppet. La in en extra spurt och insåg att jag överträffat mig själv. GPS-klockan visade 2:44 (inga sekunder). Skulle senare få reda på att mitt nya pers. löd 2:44:58. Det egentligen utan att verkligen maxa. Jag var fortfarande väldigt pigg. Här i mål brukar man liksom inte ha dina starkaste stunder. Den beryktade branta trappan ner mot Östermalms IP bakom stadion, jag nästan studsade ner. Kunde stå upp och byta om. Jag var nästan lite besviken. Hade jag mer i kroppen denna dag? Vad kunde det egentligen betyda, 2:42? 2:40? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att nästa år skall även detta pers. ryka all värdens väg. Men det menar jag kanske just 2:40, alltså under 2:41 är nästa upplagas mål.

För första gången(?) gjorde jag en negativ splitt. 1:22:51 på första halvan och 1:22:07 på andra. Kom i mål på 75 plats. Det här kan jag leva på ett tag nu :) Sedan, efter sommaren, börjar uppbyggnadsträningen inför nästa upplaga och mitt nästa mål, Åland Marathon 30/10 där jag skall försöka gå in under 2:40 och då kvalificera mig för SM i marathon nästa år. Stockholm är ju även SM och för att få springa det skall man ha gjort en mara under just 2:40. Kanske även en pallplats på Åland är i sikte, det vore ju kul.

Men just nu, nu njuter jag bara och tar en bira...




Bildbevis: Jag efter 35km på Norrmälarstrand. Grym som få :)


Filmbevis: En filmsnutt efter 41.9km, 13 minuter in kommer jag.

No comments:

Post a Comment