Olyckan

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det har sina skäl. Framförallt fick motivationen en dipp efter ett nytt besked rörande min skada. Efter besöket hos specialistgruppen tog coach saken i egna händer och fixade en tid hos en av de ledande specialisterna rörande idrotts-skador i Sverige. Träffade Clas Östberg på Sophia-hemmet. Han har tydligen hand om många av våra landslagslöpare. Det tog två minuter (och en brasklapp) att ställa diagnosen. Någon som kallas för symfysit. En stressfraktur i bäckenet på framsidan. Tydligen samma symptom och problem som gravida kan få vid foglossning då två ben i bäckenet som hålls ihop på framsidan löses upp för att smidigare få igenom en liten bebis. Diagnosen blev 3-4 månader utan löpning. Träning går dock bra och jag får köra på hårt. Dock inget som ger stötarna som löpningen ger. Cykel, Vatten-löpning, Crosstrainer, Stavgång, Längdskidåkning, allt går bra. Blir nog dock mest Crosstrainer för mig då det andra är antingen för krångligt eller för tråkigt (cykel). Funderar dock på att skaffa cykel så jag kan cykel-pendla till jobbet (3 mil enkel väg). Däremot intervaller kör jag hellre på trainern. Har också funderingar på att skaffa rullskidor som jag kan köra till och från jobbet då inomhussäsongen ersatts av Vasaloppet (öppet spår). Men jag väntar med såna beslut innan jag gått på magnetröntgen som jag blivit skickad till.  Förhoppningsvis ska jag bli kallad ganska snart efter nyår. Det känns bättre för varje dag i området. Blir starkare och starkare av allt crosstrainande. Har börjat köra riktiga veckor med intervaller och långpass. Det är tur att man är så enformig av sig. Annars hade jag nog  tröttnat för länge sedan. 2 timmar på en trainern är ingen dröm för en långlöpare men det fyller ett syfte och jag inbillar mig att detta kommer göra mig till en bättre löpare. Det ger eld till kvarnen och håller motivationen uppe.

Kör även med styrkan och nya styrkeövningar som inte ger klänningar i området. Fick några av specialistgruppen och några av mara-mackan. Han har också haft samma problem för ett tag sedan och har kvar sina tränings program. Är riktigt tacksam för hans hjälp. Han gav mig även namnet till en duktig sjukgymnast så det blir att söka sig ditt när jag fått den slutgiltiga domen efter magnetröntgen.

Det verkar vara en del som haft/har haft detta problem. Patrik Engström (FK Studenterna), Mara-Mackan, Robert Engkvist och Fredrik Berglund (Enhörna), Jesper Nelsén. Långvariga problem har både Robert och Fredrik haft som varit borta runt ett år. Många tror jag går för länge med symptomen. Hoppas jag är ute i god tid. Mackan kunde inte ens gå när det var som värst. Har man problem i ljumsk-området ska man inte vänta på att uppsöka rådgivning tycker jag. Access Rehab och Specialistgruppen är två jag använt.

Analys:
En stressfraktur är inget att leka med. Det viktiga är att inte stressa området mer innan det är läkt. Viktigt är även att lära sig och inte göra samma misstag igen. Vad jag tror är grundproblemet för mig är mycket träning i tunna skor på asfalt. Skaffade ett par inov8 talon-190 i våras och de vart supersköna på alla underlag. Har sprungit mycket i dem på asfalt som är merparten av underlaget för min transport-jogg. Hårt underlag och tunna skor verkar inte vara min melodi. Blir nog att skaffa nya Kinvara och kanske några gamla hederliga DS-Trainer till uppstarten och spara inov8 till terrängen där de hör hemma.

Just nu:
Sitter på trainern varje dag. Kör en hårdare vecka (äntligen) och har fått lite träningsvärk. Känner mig starkare och starkare för varje dag. Har fortfarande lite ömmande klänningar i problemområdet. Kör intervaller och kan få upp pulsen nästan lika mycket som under löpningen. Kör styrka varannan dag. Kämpar vidare och försöker se morgondagens ljus. Väntar med spänning på kallelsen för magnet-röntgen.

En olycka kommer sällan ensam

Äntligen har man fått lägga en riktigtränings vecka bakom sig. Förra veckan, vecka 49, blev det hela 6 träningspass.  Visserligen väldigt lätta pass men ändock. Har inte fått några bakslag rent sjukdomsmässigt. 66 kilometer tror jag det blev och jag såg fram mot att få testa lite fart i tisdags med gruppen i storängshallen. Lite 200ingar och 400ingar. Det gick faktiskt riktigt bra. Kunde pressa upp pulsen utan att kroppen sa ifrån. Visserligen i farter jag normalt sätt har väldigt lätt för. Kunde till och med avsluta med en 200ing på 32 sek.  Inte alls vad jag förväntade mig. Tror att det var ca 7 veckor sedan jag sprang ett riktigt intervallpass. Det inkluderar dessutom 5 veckors vila. Mycket nöjd calle med andra ord. Men...

Har en tid haft en diffus känsla i trakten under magen. Ungefär där man kan trycka på urinblåsan när man är lite extra kissnödig :) Har inte tänkt så mycket på det. Trodde det var träningsvärk eller att jag bara var lite sliten. Efter att träning och klubbkamraten Nino fått något som kallas sportbråck och beskrivit liknande symptom började jag fundera lite. Glömde dock bort det och efter Frankfurth marathon (Läs 5 veckor vila). Efter Tisdagens intervallpass. Det första riktiga på ett bra tag kom känslan tillbaka. Dagen efter ville det inte riktigt släppa. Tog mig då i kragen och ringde Nino och fick fatt på hur han fått hjälp (läs www.specialistgruppen.se) och fick ett namn, Joakim Kastebring. Han ska vara ledande inom området kring problem med ljumske och dylikt. Gick så dit, i onsdags, ganska så nervös och var stålsatt för det värsta. Hoppades dock att jag skulle vara ute i god tid och inte låtit den eventuella skadan gått för långt. Fick vad jag anser vara positiva besked. Får fortsätta springa, men varannan dag. Kan köra intervaller, men bara på 70%. Ingen styrka som belastar området i fråga (Läs speciellt situps). Skall tillbaka nästa vecka på uppföljning och se hur det har utvecklats.

Tydligen så är problemet liknande vad många unga kan få som växer och tränar, framförallt fotboll och ishockey. Nämligen slatter i knät. Det innebär att musklerna i låren växer och utvecklas, men där musklerna fäster i knät (muskelfästena) hinner inte med att utvecklas i samma takt. Men för mig gäller det istället där magmusklerna fäster ner mot pubis-benet. Jag hoppas på det bästa men stålsätter mig lite också. Men jag är duktig på att vila iaf :)

Sjuk sjuk sjuk

Sjuk sjuk sjuk. Ja så kan man sammanfatta de senaste 6 veckorna. 1 vecka innan maran i Frankfurt och 5 efter,  hittills. Det har varit segt segt segt. De första 3 efter maran gjorde ju inte så mycket eftersom jag ändå skulle vila. Men sen ville det liksom inte släppa. Känner mig pigg och fräsch i kroppen. Skulle börja för två veckor sedan. Men det blev bakslag ganska omgående. Gick till doktorn/vårdcentralen (för första gången på kanske 15år) och fick diagnosen vanlig virus förkylning. Fick lite hostmedicin med morfin, cocylana-nånting. En riktig rajraj medicin. Låg sänkt i två dagar innan kroppen accepterade medicinen. Har varit tålmodig och tagit det lugnt. Tyvärr släpper inte hostan som verkar sitta djupare än vanlig förkylnings hosta. Det låter som någon slags rosslig rökhosta. Inte så att det stör när man är vaken men det tenderar att blossa upp lite när jag ska gå upp eller gå och lägga mig. Känner mig just nu ganska uppgiven. 5 veckor utan knappt någon träning alls. Dessutom har jag ingen karaktär vad det gäller att stoppa i sig onyttigheter när jag inte tränar. Det blir liksom dubbelt så mycket om inte mer. Dessutom ingen träning, ingen svår matte Vad som händer med kroppen då. Jaja nu ska jag inte klaga mer. Jag lever ju i alla fall.

Säsongen 2013

Tänkte jag skulle ta och sammanfatta säsongen lite. Den blev lite längre än förra då jag avslutade förra efter Berlin maraton 2012 och denna efter Frankfurt i år. Det ger ungefär 13 månaders träning nästan utan något uppehåll på grund av skada eller sjukdom. Det enda jag kan minnas är en matförgiftning innan Berlin halvmaraton i våras och denna förkylning som jag ådrog mig veckan innan Frankfurth.

Dessa 13 månader blev totalt 6244km och räknar man ett år tillbaka innan starten för Frankfurth blev det 6153km. Snittet i veckan 118km. Dvs 16.9km om dagen. Topp månaden låg på 600km och topp veckan på 188km. Samlade ihop 38 veckor över 10 mil och 8 veckor över 15 mil.

Träningen har funkat förvånansvärt bra och jag och coachen har hittat ett träningsupplägg som funkar. Vintern fram till nyår efter säsongsvila blev en uppstarts-period där mängden och kvalitén inte var det viktigaste. Nyårsloppet blev starten på säsongen. Ett lopp som funkar som väckarklocka för kroppen. Dags att sätta igång och sluta vara vek. 33.48 på 10k vittnar om att formen inte var den bästa då. Som sig bör. Januari och Februari blev det kvalitet men inte så mycket mängd. Månads mängden November - Februari låg på runt 40 mil. Efter Innomhus SM, som blev en lyckad historia med 13 sekunders pers på 3000m mer till 8.42, blev det mer mängd. Här bestämde vi(Jag och Coach) oss för att skippa maran och satsa på kortare distanser fram till hösten. Dock han jag med en lite misslyckad halvmara innan träning mot 3000-10000m påbörjades. Sprang lite 10k landsvägslopp för att känna på och testa form. Sprang även Stockholm Maraton som långpass(3.07). Det första riktiga testet efter ISM blev sedan Enhörna Challenge 5000m. Där det blev pers med hela 19 sekunder efter ett hyfsat bekvämt lopp på 15.10. Vårens trämning hade givit väldigt önskade resultat. Sommaren innehöll sedan ett gäng banlopp på 3000-1000 där det persades med 8.40, 15.08 och 31.21. Detta innan årets andra huvud mål Stora SM och 10000m. Målet var klart men jag insåg att förbättra mig med 22 sekunder sen loppet på Långlöparnas Kväll skulle bli svår. Gick dock ut för att satsa på en tid under 31 minuter. Fick ett perfekt lopp och fick för första gången testa på broderlig och rättvis draghjälp när jag hamnade tillsammans med en av de erfarna Gross bröderna. Vi drog var sitt varv nästan hela vägen vilket resulterade i årets och mitt totalt sett bästa lopp utan konkurrens. Det blev tillslut 30.57 och det kändes nästan overkligt. Sedan blev det ett till misslyckat försök på halvmaran i Stockholm. Dock pers igen men bara med 9 sekunder. Börjar inse att det där med halvamaran inte var min grej. Skulle få det svart på vitt lite senare. Träningen hade slitit på kropp och knop och jag började räkna ner träningspassen innan maran. Träningen gick kanon ända fram till loppet. Tyvärr blev jag förkyld och loppet gick som det gick och nu sitter jag här med sviterna från en Maraton förkylning. I 4 veckor har jag nu levt med symptomerna.

Det är svårt att inte ge säsongen som varit toppbetyg. Allt har rullat på som tänkt. Ja till och med lite bättre än tänkt. Den enda nageln i ögat är mina halvmarathon-tider som pekat mot en tid en bit under 1.10 men som bäst blev 1:11.26. Men det fick sin förklaring veckan efter loppet i Stockholm. Runt årsskiftet gjorde vi i vår träningsgrupp ett så kallat Laktat-test där man testar sin VO2max, sin lungor-kapacitet och sin tröskelfart. Jag fick även som utvald i ett test, för löpare som gjort en tid under 31 minuter på milen, göra ett till veckan efter Stockholm Halvmaraton på GIH. Där visade det sig tydligt att tröskel-farten inte hängt med i utvecklingen. VO2max hade gått från 72,3(ml/kg) vid årets början till 76,9 nu. Mina lungors kapacitet (max syreupptag) hade ändrats från på 5,02 (L/min) mot 5,25 nu. Däremot hade min tröskel-fart inte hängt med. Det är den farten då det produceras lika mycket mjölksyra som kroppen kan klara av ta hand om (tror jag). Den var endast på 84%(bör vara minst 90%) av mitt Vo2Max. Det var lika med 17.9km/h, alltså 3:21min/km. Det blir lika med 1:10:41 på 21k. Ganska nära mitt pers på halvmaran. Det gick bra i ca 12 km men längre än så blev riktigt jobbigt på mina två försök. Därav bra resultat på 10k men inte på 21k. Tydligen hade jag lågt maxlaktak vilket är bra på längre distanser så Maraton kommer nog bli min bästa distans på sikt. Kul, för det är just det jag siktar på.

Löpsteget har även det utvecklats och jag har fått lyft i mitt mera maraton-anpassade steg. Detta är nog en kombination av träningen för kortare distanser samt all funktionell styrke-träning som gjorts. Oftast 4 pass i veckan a 30 min. Två pass som görs på klubb-träningarna med ganska grundläggande övningar så som plankan och ufalls-steg. Dessutom kombineras det med två prehab-pass i form av diverse pilatesövningar.

På en säsongssammanfattning måste man även ha någon form av lista så här kommer mina tre bästa och sämsta tävlingar:

Topp 3 - lopp
1. SM 10000m - 30.57
Ganska given tycker jag. Att springa sub32 på 10000m, som jag gjorde på Långlöparnas Kväll, är givetvis riktigt bra och stolt över att ha gjort. Men att spräcka 31 minuters barriären var inget jag faktiskt räknade med i år. Hade varit riktigt nöjd om jag "bara" fått 31.21 i år.

2. ISM 3000m - 8.42
Träningen hade gått bra. Men tävlingarna fram till ISM tydde inte på en tid ens under 8.50. Att då persa med hela 13 på en så kort sträcka som 3000m är jag riktigt nöjd med. Men framförallt blev jag förvånad. Kul. Riktigt kul.

3. Göteborgsvarvets seedningslopp 10k - 32.06
Startade här mest som tävlingspremiär utomhus.  Egentligen var tanken premiärmilen på djurgården. Men det fick bli detta istället. Hade hoppats på låga 33 men det blev en riktigt panglopp där jag fick trampas med den nya bekantskapen Elias Björnsson från Spring Åmål.

Topp 3 - sämsta lopp
1. Stafett SM 1500m - 4.23
Fick äran att representera Huddinge AIS i Stafett-SM (som jag inte en visste fanns). 4x1500m blev det. dessutom var det dagen efter Stockholms Brantaste så förutsättnigarna var inte de bästa. Det var halv storm och piskande regn. Vårt lag kom 5:a av 5 stycken där de andre innehöll mängder med landslagsmän som gör en bit under 4 minuter på sträckan.

2. Friidrotts kväll på stadion 3000m - 8.55
Träningen hade gått bra och jag ville få lite bra tider på 3000m under sommaren. Efter mitt försök på Hässelby Galan (där tidtagningssystemet kollapsade) där jag fick en manuellt tid på 8.52 vara jag riktigt revanschsugen. Gjorde vad jag kunder för dagen på ett blåsigt Stockholm Stadion. Dock fanns inte speeden i löpningen där. Mycket besviken bestämde jag efter detta lopp att göra ett sista försök, som sedan gick mycket bättre.

3. Stockholm halvmarathon - 1.11.26

Visste inte vilket av loppen Berlin och Stockholm jag skulle välja. Båda gick lika dåligt tyckte jag. Dock trodde jag detta skulle gå betydligt bätter då jag tränat bra ytterligare ett halvår. Men icke. Halvmaran får jag skjuta på framtiden. Eller bara skita i helt enkelt. Man kan inte vara bra på allt.

Chipsmackans tid.

Så det har gått 2 veckor sedan mitt senaste löpsteg. Det har varit 2 tuffa veckor. Men inte för att jag inte fått springa. Utan för förkylningen som satt i under maran ordentligt slagit fäste i min kropp. Så sammanlagt har jag haft de sega baskiluskerna inuti mig i 3 veckor. Det har så smått börjat släppa men små rest-symptomer i form av kvälls- och morgonhosta hänger kvar men verkar försvinna mer och mer. Med det har suget att springa kommit tillbaka. Så just nu går jag från ena misären till den andra. Men det är i alla fall bara snart en vecka kvar. Sen har jag haft 3 veckors löpvila. Känns som eoner av tid att inte träna på. Men jag är övertygad om att det gör mig gott. 

Så istället för att löp träna har jag ägnat mig åt att fantisera och reka nästa års tävlingar och ska börja planera tränings- och tävlingsupplägg. Bland annat är jag sugen på att kombinera min och min sambos förmodade semester i underbart vackra Norge genom att få springa ett eller att par motbackelöp. Eller vad sägs om 7.5k och 1030hm, 7k och 1000hm eller 3.5k och 305hm. Det är nästan så det vattnas i munnen. Dock är jag inte så väldigt talangfull när det gäller backe. Men vem har sagt att man måste vara duktigt när det är så förbannat kul. 

Tanken nästa säsong blir dock inte att satsa på backe utan att utveckla det jag verkar ha lite talang för. Nämligen bana. Det stora målet blir 10000m på SM och en bit under 31 minuter. Bara man får hålla sig frisk och hel. 

Just nu kan jag dock bara drömma och sukta efter sådana tiden. Men jag har i alla fall lyckats shoppa lite. Shopping som ska bedöva alla negativa tankar som uppstår när man inte får rasta benen och kuta intervaller så till den milda grad att man undrar om livet verkligen är så hemskt att man måste plåga sig så att nästan svartnar framför ögonen.

Avslutar denna lilla status-uppdatering med lite bilder från en säsongsvila samt nästa säsongs outfit.

Ännu helt oanvända. Nya Inov-8 190 och Nike Flyknit Racer.

De nya bacon-splitsen. Nästa år är det baconfärg som gäller.

Chipsmackan, löparens bästa vän?

Frankfurt Maraton. 2:31:07 PB

Kan väl börja med att konstatera att det inte gick som jag ville Frankfurt. Träning och tävlingar har under året går långt över förväntan. Har fått indikationer att det fanns indikationer på en tid en bra bit under 2.30.

Kan väl börja med halvmaran i Örebro som ganska lätt sprangs in på en bit under 1.13 för två veckor sedan. Där och då skulle jag säkert kunna göra en riktigt bra mara. Kände mig stark och säker på min kapacitet. Det kändes som det i alla fall skulle räcka till en sub2.27-tid. En vecka senare på lördag. 8 dagar innan maran var det dags för sista ansträngningen, Terräng-dm. Vaknade på lördag morgon med en oroväckande torr hals. Kändes som jag festat loss på lite för mycket whiskey dagen innan. Förutom det var det inte mycket till någon förkylning. Tog det relativt lugnt och sprang in på en andra plats. Tog därefter två vilodagar.  En extra för att safea lite. Körde 6 lätta tusingar på tisdagen. Vart nu lite hostig och snorig. Inget jätte mycket men tillräckligt för att kroppen skulle tycka det var jobbigt med intervaller. Fick träningsvärk dagen efter. Tillhör inte vanligheterna direkt. Inte på sådana lätta pass i alla fall. Förskte tänka bort problemet och intalade mig att det finns gott om tid att tillfriskna helt. Körde två lätta pass onsdag och torsdag. Kände mig bara tung och seg. Fortfarande lite snorig och hostig. Vilade sedan på fredagen. Åkte ner på lördag morgon och möte upp mitt rumskamrat Ragnar Freij. Den Finlands-baserad göteborgarna från Lund som springer för Högsbo. Vi hade idag väldigt trevligt under helgen. Möte upp mara mackan kvällen innan och snackade av oss massa nervositet inför loppet över en pastamiddag.

Sov väldigt gott natten till tävlings dagen. Hade för övrigt varit väldigt trött hela veckan så har försökt fått in så många sovtimmar som möjligt. Inte så jättegott tecken kanske men gjorde det bästa av situationen. Gick upp och njöt av hotell frukosten en bra stund innan det var dags att bege sig till starten. Det gäller att vara där i tid om man vill ha en bra plats. Gruppen bakom elit fältet innehöll nämligen alla löpare som gör 2.25-3.20 ungefär. Alldeles för stor om ni frågar mig. Irriterande eftersom officiellt räknar man tiden som går från startskottet tills man går i mål. Det är liksom inte så kul att ha ett påslag på 20 sekunder automatiskt bara för att man inte är jättebra på att tränga sig. Missade därför mitt eget klubb-rekord med 3 sekunder men jag persade med 15. Så om jag inte får starta med eliten så blir det nog inga fler Frankfurt för mig.

Starten gick tillslut och efter 20 sekunder passerade jag startlinjen. Det blev en hel del knuffade och skuffande för att ta mig framåt i startfältet under den första kilometern. Säkert många sura ansikten som resultat. Men ärligt talat, det sket jag fullständigt i. När det släppte hittade jag tillslut en klunga på 6 löpare inklusive mig själv. Enligt mackan skulle det vara guld värt att ha en klunga att gå med mellan km 13-20 eftersom det dagen till ära var ganska blåsigt och just där hade vi motvind. Från km 28-38 skulle vi sedan ha medvind. Ganska skönt att veta för just kilometer 28-38 är den jobbigaste delen av maran. Klungan som jag sprang med innehöll bland annat tre norrmän och vi höll ihop nästan halvvägs. Jag och en annan (spanjor?) var de som var kvar. Vi passerade halva sträckan på 1.13.48. Här låg jag nästan minuten bakom planen men en bra bit under 2.30. Gjorde den femte femman, min näst snabbaste, på 17.20 vilket är exakt tiden att hålla på 5k för att springa på 2.26 och som var planen.  Hade hittills gjort 17.10 - 17.30 - 17. 42 - 17.40 - 17.10. Här började jag dock känna av att kroppen nog inte skulle hålla för farten. Kanske inte ens för 2.30. Hade redan vid 15k börjat fått lite känningar på utsidan på låren. När jag sedan närmade mig 30k och började känna en hunger utan dess like kom första tanken att bryta. Men jag bruter helst inte om det inte är en direkt fara för hälsan. Försökte hålla ihop det till 35k för att det sen skulle kännas lite lättare mentalt att bara ha 7k till mål. Blir lite mental nerförsbacke då. Kämpade mig vidare och försökte hänga på studenternas Mark Hobbs (2:30:03) som passerade mig här någon stans. Men han gled sakta ifrån mig. Vid 38k kommer man tillbaka till staden och snurrar några varv på stadens gator innan man är i mål. Det var stundvis ganska jobbiga motvindar man fick jobba mot. Tillslut var du idag bara 2.2k kvar och en avslutning på 7:30 ( ca 3:20/k) skulle ta mig under mitt minimikrav. Fanns dock inte mycket krafter att hämta och jag ville bara i mål så jag fick sluta springa. Straxt innan man äntrade festhallen, för man springer i mål inomhus, var det nästan löjligt motvind som gjorde att man fick kryssa i vinden för att komma framåt. Letade tillslut mig i mål bara för att få lägga mig på rygg och somna. Men genast var det någon där som ville att jag skulle ställa mig upp. Gick några meter innan jag kände att kroppen ville något annat. Mådde skit helt enkelt. Men en spya senare var jag benen igen.

Träffade bland annat Colm (02:32:50) Fernando Dinis (02:35:08) Sven Ove Risa (02:31:46) efter målgång. Mångas tider som vittnade om att det varit kämpigt i vinden. Jag fick tillslut en tid på 2.31.07 vilket är pers med 14 sekunder. Min brutto-tid blev 2.31.27 vilket är 3 sekunder långsammare än min brutto-tid från Berlin men 14 sekunder snabbare än netto-tiden (2.31.21).

Det blev sen en lång och jobbig promenad tillbaka till mitt hotell som låg dryga kilometern från målet. Duktig hungrig och törstig dunkade jag i mig 1.5l tysk läsk och 2-3 glassar. Tog ett tag innan jag blev sugen på fast föda men efter jag inväntat en inte alltför nedslagen Ragnar som för första gången sprang en mara på över 3h blev det några ytterst goda öler och en kolhydratrik lunch. Resten av kvällen blev till att ligga på hotellrummet och tycka synd om mig själv. Tur att jag inte tog ett kvälls flyg hem för jag mådde verkligen pyton.

På det hela taget är jag ändock nöjd. Förmodligen satt lite av förkylningen fortfarande i musklerna. Maten jag kastade upp efter målgång vart i princip oprocessad och de 3-4 toalett besöken som är obligatoriska innan starten var knappt en. Kroppen höll nog på med annat än att ta upp näring från maten jag ätit. Det är min lekmannagissning.  Insåg nog ganska tidigt i veckan att detta kanske inte skulle gå vägen så som jag ville. Därför är jag som helhet inte helt nerslagen. Om det var rätt eller fel att köra DM 8 dagar innan trotts hals-klänningar låter jag vara osagt. Kunde ju lika gärna gått åt andra hållet. Även om jag hoppat tävlingen kanske jag lika gärna kunde blivit förkyld ändå. Kan inte ångra något. Bara lära av känslorna som jag haft och dra lärdom tills nästa gång jag befinner mig i samma situation. Faktum är att hade jag sprungit ett pang lopp och sprungit in på 2.29.55 hade jag varit mindre nöjd än idag än med mina 2.31.07. Avslutningen tar jag med mig. Att aldrig ge upp. Hur jobbigt det än är. Hade jag varit tipptopp och vädret varit bättre hade det gått snabbare. Men det är ingen idé att blicka bakåt. Bara framåt.

Just nu är jag ganska trött på allt vad löpning heter. Ska bli skönt att få några veckors ledighet där man kan släppa all press och bara koncentrera sig på att vara och samla tankarna och kraft inför nästa säsong. Men framför allt för att låta senor och leder få en chans att hinna återhämta sig. Ska väl se om jag orkar trycka ur mig en säsongs sammanfattning var det lider. Men nu finns risk att bloggen ligger lite på is ett tag.

2:27:59 hålltider som jag anmälde tidigt på året.

Ragnar begrundar sitt öde. Det här är livet?

Hur ska det gå?

Har tagit det lugn under den gångna veckan. Som sig bör under maraton-veckan. Känner mig seg, med det är ju ganska vanligt. Hade små förkylningssymtomer under helgen som gick. Vilade för säkerhets skull Söndag och Måndag. Körde 6 lätta tusingar i Tisdags. Fast så lätta var de iof inte. Inte som jag vill att de ska kännas. Körde två lätta pass i Onsdags och Torsdags på 7 och 10k. Kändes ok. Men det var ju bara lättdistans. Har varit lite småsnorig under vecka och känt mig trött. Fokus har således legat på att sova och vila så mycket som möjligt. Imorn åker jag iaf ner och hoppas att jag skall vara så hel och frisk som möjligt på Söndag morgon. Målet kanske får revideras lite men det blir att köra på känsla. Skulle jag misslyckas blir det nog ingen satsning på Terräng-SM nästa år utan ett nytt försök nästa höst. Känns långt att vänta 2 år på nästa försök om jag skulle misslyckas nu. Men men, det är bara att tänka positivt. Det här ska gå vägen.