Heliga härliga Fredag

Idag är det äntligen Fredag. Den skönaste dagen i vecka. Inte för vetskapen att man slipper jobba imorgon. Inte för att det ligger två jobbfria dagar framför en. Utan för att jag har slitit hårt i dagarna 5, gjort jobb och gjort träning. Ofta betyder detta att man är rätt så urlakad när man kommer hem på kvällen. Den kännslan är lite den jag lever för. Jag kan vara jäkligt nöjd över gjort arbete och bara sjunka ner i en godispåse, i soffan, och somna efter en halv film. Ja att vara löpare och arbetare tillåter inte så mycet utsvävningar en Fredagskväll. Men det är självvalt. Men denna Fredag är lite speciell. Det är nämligen innomhuspremiär för mig. Skall ikväll medverka på Eskilstuna Friidrotts Öppna KM på 3000m. Läskigt är bara förnamnet. Jag vet nämligen hur bra jag vill vara just nu. Däremot har jag ingen anining hur min form är. Har sprungit knappa 100mil i år. Mycket av det har varit kvalitet nu under hösten. Resten består av mestadels crosstrainer och cykel. Vill gärna ner under 9 minuter. Det hade känts bra inför framtiden. Men sanningen är den att kanske är jag inte där. Men det är redan tidig i säsongen och det finns några månader att jobba upp fart och uthållighet iför Innomhus SM. Jag är rätt trött efter en hektisk vecka. Vill egentligen bara sjunka ner i soffan och somna på med godispåsen i handen. Men för att få göra det måste jag bara pina mig igenom 9 minuters löpning. Det låter ju inte så svårt. Det klarar jag nog. Hoppas jag.

En tågselfie, en vanlig pendlingsdag, en vanlig vecka

Bana, min bana

Oktober är grå, träningen likaså. Jag tragglar på. Det är långt kvar till några riktiga tävlingar. Men det rullar på. Har börjat springa lite snabbare intervaller på bana. Det blir lite snabbare, lite jobbigare. Är härligt och ångest-laddande. Har svårt för att få ut max på andra intervaller. Men när det vankas bana kan jag bara borra med huvudet och köra. det är jobbigt men utvecklande för mig. Kroppen och huvudet får jobba på ett helt annat sätt då. Har koll på varje varv. Varje mellantid. Kan inte fuska någonstans. Gillar verkligen kampen som uppstår på slutet.  Ett set kvar.  Två intervaller.  En. Fyra tre två varv kvar. Sista varvet. Tar ut det sista och kollapsa i en hög. Känner hur kroppen återhämtar sig. Tar en snickers. Njuter lite och är jäkligt nöjd med sig själv. Tar det lugnt en dag och sen på det igen. Det ska bli kul att komma tillbaka. Tror jag. Crosstrainer är ju trots allt ganska kul...

Bifogar en fin bild från gårdagens backpass. Det ska inte bara vara jobbigt att springa. Det ska tydligen göra ont också.

En Vanlig Vecka

Måndag: Vaknar 05:00
        Crosstrainer 1h
        Västerås -> Stockholm
        Jobb
        Stockholm -> Västerås  
        Hemma ~18:00                                    
        Somnar 22:00
       
Tisdag: Vaknar 05:00    
        Västerås -> Stockholm
        Löpning ~35min
        Jobb
        Löpning, Intervaller med klubben i Huddinge ~1h
        Stockholm -> Västerås
        Hemma ~22:00
        Somnar 23:00
       
Onsdag: Vaknar 05:00
        Crosstrainer 1h
        Västerås -> Stockholm
        Jobb
        Stockholm -> Västerås  
        Hemma ~18:00                                    
        Somnar 22:00

Torsdag: Vaknar 05:00
        Crosstrainer 1h
        Västerås -> Stockholm
        Jobb
        Stockholm -> Västerås  
        Hemma ~18:00
        Löpning, Intervaller ~1h                                    
        Somnar 22:00
       
Fredag: Vaknar 05:00
        Crosstrainer 1h
        Västerås -> Stockholm
        Jobb
        Stockholm -> Västerås  
        Hemma ~18:00                                    
        Somnar 22:00      
       
Lördag: Sova, Äta, Sova, Träna (Löpning - Intervaller/Tröskell), Sova

Söndag: Sova, Äta, Sova, Träna (Crosstrainer - Långpass), Sova

Ungefär såhär ser det ut nuförtiden. Lägg på lite pendlingscykling runt 7 mil och någon timma med styrka så har ni min vardag.
Med andra ord inte så mycket tid över för att skriva här. Men jag klagar inte. Jag njuter. Varje vecka är en seger. Varje avklarad intervall
ett steg närmre mina mål. Man ska få kämpa lite också.  

Bara att kötta vidare.

Dags att vända blad.

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan senaste inlägget. Det har varit motigt att skriva. Inte nog med att löpningen har hållits till det minimala pga skadan. Dessutom har sommaren varit riktigt hektiskt. Tänkte att nu blir det omstart. Dags att vända blad. Skriva om vägen tillbaka. Man kan inte bara skriva om hur bra det går hela tiden. Fick liten pusch av ragnar som precis börjat blogga om sin väg tillbaka och jag rekommenderar e att läsa hans blogg.

Om jag ska sammanfatta tiden sen senaste inlägget kan vi börja såhär:

Stockholm marathon. Det blev min sämsta tid någonsin. Men det var inget alternativ att inte starta. 18e gången i rad. 4:19. Första 4h+ maran. Men det kan man väl i och för sig räkna med då mitt längsta sammanhängande löprträcka innan i år var 2.5km. Men jag fick min medalj och säsongen var räddad.

Straxt efter SM var det dags för mig och sambon att ta vårat pick och pack från Göteborg till Stockholm. Tack för den här tiden göte. Det blev en helvetes vecka av flytt utan träning som avslutades med punka med fullt flyttlass mitt på E20 som pricken över i:et.

Försöket sedan komma igång med träningem under sommaren och det gick väl hyfsat. Fortsatt mycket crosstrainer och lite löpning. Men mer och mer av den senare varan. Under slutet av sommaren fick min sambo jobb i västerås så då vart det bara att börja planera för en flytt till och försäljning av min lägenhet i Stockholm. 2 veckor av renovering av lägenheten blev till en tidigare lagd säsongsvila. Tre veckor semester har det blivit i sommar. Och med semester menar jag stressa som en tok för att flytta eller förbereda för att flytta. Således ingen jättestrukturerad träning sedan slutet av maj. Men inget ont som inte har något gott med sig. Skadan har fått extra mycket tid att vila från löpningen.

Från och med september blir vi således västeråsare och jag får fortsätta långpendla. Denna gång Västerås - Stockholm. Men jag är van så det ska nog gå bra. Har dessutom blivit cyklist på gamla dagar. Det är tydligen ett krav när man flyttar till Västerås. Det underlättar också pendlingen till och från jobbet. Lite bonusträning kan man dessutom nästan kalla det.

Men nu blickar jag framåt och hoppas komma igång med löpningen. Tog som sagt tidig säsongsvila och sket i höstsäsongen. Kändes inte så motiverande att träna för att komma i någon halvform inför terräng-sm och sedan ta säsongsvila på det. Nu blir det istället fokusering på innesäsongen och 3000m på ISM. Ett första riktigt försök och comeback, om träningen går som den ska,  blir 3000m på Eskilstuna-spelen i november. Känner mig riktigt taggad och nervös inför hur det ska gå. Hur ska kroppen reagera efter att ha varit borta i drygt ett år från riktigt löpning. Vad har all crosstrainer gjort med löpformen och löpstilen. 

Västerås har ju en fin innehall att tema på i vinter och den ligger bara ett stenkast från nya hemmet. Så det känns lyxigt. Hoppas bara att det inte blir några problem att träna där. Hoppas även på lite bra sparring. Det finns ju några duktiga löpare i Västerås också. Eller vad sägs om detta resultat. Så nu ska det bli lite bättring på bloggandet. Och löpningen. Förhoppningsvis. Och för att avsluta detta försenad inlägg, lite fina bilder från sommaren.

Jag och far är redo för Stockholm Maraton. Vem ska vinna? I år var det jämt. 

Att flytta är jobbigt. Det är viktigt att få i sig tillräckligt med energi. Chips-pizza är då guld värt. 

Gått och blivit cyklist. Eller Bromptonit som man kallar ägare av denna lilla sak. 

Min borg. Min man-cave. Typ. 

Tittade och fotograferade lite på RollerDerby SM

Västerås är också fint. (Så länge det inte är dragmeet)

Hej Västerås. Jag gillar dig också. 

Lite riktig semester blev det faktiskt. 3 dagar i Kilafors. Hade dock varit bättre med 3 veckor där. 

Tog mig upp för Norrlansporten medelst hjälp av stavar.

Röken låg tät över Västerås från branden.

Min nya arbetsplats välkomnar med detta fina meddelande.

Inspiration

Inspiration till träning och tävling kommer och går. Går det bra kommer dem oftast av sig så själv. Går det dåligt är det oftast tyvärr tvärt om. Nu går dock träningen bra men i och med att tävlandet inte går alls så är det ibland lite svårt att finna inspiration. Det som mest driver just nu är att bli hel. Det är som att träna inför en mara. En lång uppbyggnad. Ett mål långt bort. Men tillslut står man där efter genomfört lopp. Det motiverat faktiskt en hel del. Men en sak som motiverar väldigt mycket. Kanske lite mer, är att se andra lyckas. Kanske till och med se det med egna ögon.

Förra helgen gick Göteborgsvarvet. Det som jag sprang i olidligt heta förra året och året dessförinnan fick bevittna från sidan på grund av sjukdom. Tvekade lite först om jag skulle ta mig ut och heja på alla de man känner. Men tillslut fick surpuppan inom mig ge sig och jag tog med mig kameran och begav mig ut i det fina vädret. Fantastisk fint att stå och heja på sidan om. Inte lika kul att springa i. Jag vet. Visste inte riktigt vilka som jag kände som var på plats. Men det kvittade. Jag sög åt mig all löpar-inspiration som formligen flödade. Jag kunder känna hur pulsen steg när man väntade på att täten skulle komma. Och varje gång ett bekant ansikte närmade sig försökte jag skrika lite hejarop samtidigt som jag höll in avtryckaren på kameran. Det blev tillslut en riktigt trevlig afton med en del fina och uppskattade bilder. Det var inte så svår att bränna av ett skönt tröskel pass senare på kvällen med alla intryck som hade insupits.

Det finns vissa som man lärt känna och följa under alla lopp man sprungit. Ofta dem som ligger på samma nivå som en själv och ofta har liknande mål. Det blir en sorts kamratskap. Man kämpar ofta med och mot dessa löpare. Följer resultat. Hejar och inspireras. Två av dessa som jag träffat och som har tagit både ett och två kliv upp en nivå i år är Elias Björnson och Andreas Magnusson. Spring Åmål respektive Mariestads AIF. Om jag inte missminner mig sprang de in på 1.10.19 och 1.10.22 straxt efter varandra. PB för båda två tror jag. Sånt inspirerar och ger energi att fortsätta kämpa. Keep up the god work grabbar. Om inte för er skull så för min i alla fall.  :)

Elias Björnsson in Action

Andreas Magnusson

And now for something kompletely differeret. 

Har börjat beta mig igenom IPA sortimentet på systembolag. Vilket tyvärr inte är speciellt djupt. Här är två jag testade nu senast. Thisteln vart ok men West Coast föll mig inte alls i smaken.

Saker som gör mig glad. Sean Banan. Var därför tvungen att testa dessa godingar. Helt ok men inget att hänga i äppelträdet.

Sean Banan for President. Kanske.

Den coolaste fotografen i Göteborg.

För den som är intresserad av att se alla bilder som blev något å kan man kika vidare här.

Oinspirerad

Nu har det gått en bra stund sedan jag för tillfället lagt löparskorna på hyllan. Mitt senaste riktigt hårda löppass (Frankfurth Marathon) var för ett halvår sedan. Jag har visserligen så smått börjat rehabträna-springa lite. Typ 3x4min jogg(~13km/h). Men det är inte utan vissa bakslag. Visst går det så smått framåt. Men det går lååångsamt. Ibland är två steg fram ett steg bak. Men oftast känns det som man tar ett steg framåt och sedan ett steg tillbaka i rehaben. Dock aldrig ett steg fram och två steg tillbaka så det går iaf långsamt framåt. Men det kräver det mesta av min energi att försöka finna inspiration. Det hade ju funkat fin om man, emellanåt, kunde testa sin form och kanske springa något lopp. Nu vet jag ju inte alls var jag står. Bävar lite för att få veta det också. Man hoppas ju på något slags mirakel att när jag väl kan tävla igen. Dock får man nog inse att det förmodligen inte kommer vara så. Vill man bli en bra löpare ska man nog träna löpning och inte crosstrainer. Crosstrainertränmingen som iof för det mesta går riktigt bra. Har konverserat lite med en Viss Patrik Verme på jogg och fick tips om hur tänka kring interaller på crosstrainern. Det som är svårt på den är att pressa upp pulsen och kör man korta intervaller typ 20x60 sekunder med 40 sekunders vila kommer man ofta knappt upp i puls innan det är dags att pausa. Då är det bättre att köra lite längre intervaller samt att pausen skulle hållas aktiv, typ samma puls som under lättdistansträning, för mig runt 130. Så två pass som avverkats är 5x6min aktiv vila 2min och 3x10min aktiv vila 5min. Detta har resulterat i nya maxpulsresultat på crosstrainer ett par gånger, som nu ligger på 176 av uppmätt 185.

En sak som man kan göra, när man inte kan springa och skall hålla motivationen uppe, är att belöna sig med fysiska saker. Bla att köpa skor. Har säkert blivit ca 7-8 par som jag inte invigt än. Sedan har jag även upptäckt att det finns en ny teknik att mäta puls med. Det ska vara genom optisk mätning i handlenden och ser ut som ett vanligt armband. Den går att koppla till gps-klockan så det blir nog ett inköp av en sådan ganska snart. Hur det funkar vet jag inte men det är skönt då jag inte tycker om pulsbandet runt bröstet. Framförallt under hårdare träning då det känns som någon försöker förhindra en att andas när man tar i.

Något mer intressant finns inte att skriva så här kommer lite blandade bilder.

Min nya drog. IPAs i alla olika slag. Här en med mammas namn :)

Ska man stå länge på en Crosstrainer innan Jobbet blir det till att gå upp tidigt. Då kan det vara såhär fint. Jag kallar det jag-vill-inte-stå-på-en-crosstrainer-väder.

Förra året åkte jag till Strömstad och vann en träningstävling. Fick ett presentkort på Quality Hotel och Spa som utnyttkades.

Lingon är gott. Extra gott om man mixar lika delar lingon och Vaniljglass.

Såhär glad (och suddig) är man under ett långpass (2.5h) en tidig Söndag-morgon på en Crosstrainer.

Vägen är lång

Snart, den 19 April, har jag varit strandsatt i 4 månader på min älskade/hatade crosstrainer. Det har gått fram och tillbaka och framåt igen med skadan. Det finns fortfarande känningar kvar. Men värken, stelheten och stickningarna har blivit betydlig mildare/mindre. Kör på bra med min rehab/styrketräning de senaste veckorna och det känns som att det ger resultat. Dock misstänker jag att vägen tillbaka till riktig löpning fortfarande är ganska lång även om det känns som man har kommit mer än halvvägs. Misstänker att det kanske rör sig om ca 2 månader om det fortsätter att läka i samma takt. Har nästan börjat ge upp hoppet om att få jogga/lunka mig igenom Stockholm Maraton. Men men, det är väl sånt som händer. Har dock räknat ut vad som krävs för att ta sig runt så lugnt som möjligt. 7km/h, det vill säga 8:34min/km. Det blir en sluttid på 6h som är maxtiden, ungefär snabb gång. Har testat det på ett löpband och det borde ju gå.

Annars rullar träningen på bra. Enda jobbiga är att man inte kan testa löpformen. När man ser hur flertalet andra slår till med härliga nya PBs såhär på vårkanten kan det vara lätt att tappa bort sig själv och fokusera på fel saker. Det är därför bra att påminna sig själv om varför man tränar och för vem. Motivationen går således lite upp och ner. Däremot är känslan efter genomfört hårt pass alltid lika härlig och jag känner mig mycket nöjd över att ha genomfört det. Hoppas det kommer ge mig en bra språngbräda sedan när jag väl får sätta igång och sprätta för fult i spåren och på banan.

Lite sifror för den som har tråkigt sedan 19e December:

Dagar sedan Senaste löppasset: 116 (16 Veckor och 4 dagar)
Dagar sedan magnetröntgen: 82 (11 Veckor och 5 dagar)
Träningstimmar: 251:10
Crosstrainertimmar: 209:39
  Snitt/dag: 1:38
  Snitt/vecka: 12:39
  Snitt/månad: 54:00
  Max-vecka: 16:00
  Min-vecka: 2:12
  Längsta pass: 3:00

Rehab/Styrka timmar: 32:39
Genomförda Intervallpass: 39st
Högsta puls: 173 (av max 185)
Sjukdagar: 6
Vilodagar: 4

Efter intervall mat

Har börjat vänja mig vid att gå upp 05:15 varje morgon för att bege mig till gymmet. Nu har det blivit betydligt ljusare ockdå, vilket är ett plus.

Fick lite sällskap av Jonas, det vart genast lite trevligare