Hälsoloppet 2012: Ett litet referat

Hälsoloppet är ett lättsprunget landsvägslopp som min klubb arrangerar. I går hölls det för 4:e gången i optimala soliga sensommar-förhållanden. Vi hade förhoppningar om deltagar rekord detta år och redan innan loppet hade det nåtts. Detta samt ungefär 100 efteranmälningar gjorde att det blev lite över 400 deltagare på sträckorna 10 och 5-kilometer. Elit-fältet var riktigt tufft med hårdingarna Fredrik Uhrbom från Spårvägen, svenska mästaren i maraton, och ex Huddinge-löparn John Kingstedt. Bakom dessa huserade bland annat jag och Otto Kingstedt från arrangörsklubben, Fredrikshofs löparna Niklas Sydow och Brian Nielsen samt Hässelbys Niklas Andersson. Övriga Deltagare från min tränings-grupp var Robert Holmgren och Alberto Ramos, resten fick hjälpa till som funktionärer eller farthållare. Det senare som visade sig väldigt uppskattat av deltagarna och speciellt, vad jag förstod, de som kunde bli dragna till en tid under 40 minuter. Där stod de erfarna löparrävarna Colm OCallaghan och Ulf Eriksson för farthållningen.

Detta var första gången som jag sprang loppet och enligt mina klubbisar skulle det vara en av de enklare 10k landsvägsloppen i Stockholmsområdet. Det är en varvbana där de första 3,5 kilometrarna är mer eller mindre utför sedan en kort liten backe, en slät liten motraka på 200m och sedan flackt in till varvningen. Som gjort för pers med andra ord.

Tyvärr vart jag lite sen till starten så det blev inte mycket till uppvärmning. Det blev c:a 1k lätt jogg och några små stegringar lite smått stressad. Men men inte så mycket att gräma sig över. Bara att bita ihop och köra den inledande sträckan som uppvärmning. Dessutom var jag ganska nertränad med 16mil i benen från föregående vecka. Det verkade vara de andras situation också av de jag skulle fajtas mot/springa med. Brian, Niklas och Sydow indikerade samma sak. Vet inte om det är bra eller dåligt för genomförandet men jag tycker det alltid är lite skönt att snacka bort lite nervositet innan loppet och ha som bortförklaring om det inte skulle gå som tänkt. Jag känner i alla fall att man blir lite mer avslappnad då. Jag var i alla fall seg på träningen dagen innan, framförallt i låren precis ovanför knäna.

Hade snackat ihop mig lite innan med Sydow där vi skulle hjälpdra lite första varvet då han skulle ta den första halvan och jag den sista in mot varvning. Sen var det fri fart som skulle gälla sista varvet. Ett upplägg på 16:20 på de 5 första km och sedan en förhoppningsvis snabbare andra halva.

Jag kunde i trippa iväg ganska enkelt i starten. La mig bakom/bredvid Sydow ganska omgående. jag är tyvärr ingen hejare på utförslöpning men jag förökte slappna av och hänga med i tempot. Vi vart ganska snabbt en grupp om c:a 5 löpare. Uhrbom och John Kingstedt (den äldre brodern till Otto) samt Otto gick loss i en egen klunga som sakta men säkert försvann iväg. Vi kunde ligga där bakom och mata på i vårt eget tempo och vänta in andra varvet. Niklas Andersson och Brian släppte straxt innan varvningen men där kunde vi plocka upp Otto som i sin ungdomliga iver nog gått ut lite väl optimistiskt. Det blev sedemera han, jag och Sydow som gjorde upp om den mest ovissa 3:e pallplatsen. Uhrbom kunde ganska lätt jogga hem segern på 31:52 och straxt där bakom sprang John in på straxt över 32 minuter. Kände vid varvningen, som passerades på 16:22, att benen inte hade något tryck kvar. Ville dock väldigt gärna in på en tid under 33 på landsväg i år så det var bara att mata på. Lät Sydow och Otto rinna ifrån lite och de var kanske 10m framför som mest. När 8km passeringen nåddes kunder jag dock jobba ikapp och den svåraste mentala biten i ett 10k lopp, den mellan 6-8km, var avklarad. Den sista kilometern in mot mål kunde jag också rinna ifrån och glida in på en 3:e plats och samla in det nya perset 32:51 efter ett något långsammare andra varv på 16:29.


Bakom mig kunde även klubbisarna Robert och Alberto glida in på finfina tider. Robban med nytt rekordet på 36:20. Där har vi nog att vänta en sub36 tid inom en snar framtid. Albero kunde glädja sig åt en det bästa loppet på mycket länge och gled in på 34:34.


Allt som allt ett riktigt trevligt lagom stort lopp som har potential att växa lite till nästa år. Skön speaker vid målområdet som kommenterade målgångarna och intervjuade folk efter loppet. Kan vara lite si och sådär med vissa lopp ibland. Fick beröm av denna (Mr. Kingis) innan loppet för mina framsteg i år, vilket var kul å höra. Folk var allmänt väldigt nöjda med loppet och sina resultat vilket bör glädja Mr. Hälsoloppet a.k.a. Anders Berglund a.k.a. våran tränare och coach. Folk hade även letat sig ut längs vägen i sensommarvädret och hejade på löparna. Sånt är alltid kul och ger alltid en extra liten boost.

Detta var ett skön uppvärmning och form koll inför Berlin Maraton som nu bara är en månad bort. Misstänker att fler var här i samma syfte inför Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet som är i knutarna. Nu är det två veckor kvar av hårdträningen sedan 2 lätta veckor och sedan höstens stora mål.

Startfältet, bla Anna Rahm, Uhris, Jag, Sydow, Ramos, John och Otto Kingstedt

1 till 5, lägg märket till Otto's min.

Jag med Sydow på släptåg.

Berlin och så

Ibland är en vilodag jobbig, oftast gillar jag den inte. Inbillar mig ibland att den är onödig. Jag vet att den gör gott för kropp och knopp. Idag är den dock extra efterlängtad. Har precis avverkat 1 av totalt 3 hårda veckor inför Berlin Maraton. Totalt blev det 160km som avslutades igår i min nya hemort Kviberg utanför Göteborg med en 33km långpanna. Dessutom genomförde jag förra helgen monsterpasset numero uno. Ett långtröskelpass á 20 minuter i maratonfart + 10 minuter i halvmaratonfart + 5 minuter i 10 kilometers fart. För mig blir det 3:33-3:26-3:16 ungefär. Sedan kör an denna trappa 2 gånger med 2 kilometers mellanjogg. Detta självplågeri-pass som slutade på 34km i en snittfart på 3:53 kan man inte köra för ofta vilket min arma kropp signalerat. Tror det delvis är detta pass plus denna vecka som gör att jag känner en liten längtan efter lite villa.

Säsongen börjar så sakteliga lida mot sitt slut. Le Grande Finale är inte så långt bort. Faktum är att det ska bli lite skönt. Har kunnat börja reflektera över den gångna säsongen och vad känts rätt och vad som känts fel. Vet att jag tappat lite maraton-sug efter Stockholm men det ska bli kul att avsluta säsongen i Berlin. Det ska även bli lite skönt. Tror att Stockholm satte sina spår rent mentalt. 1 och 1/2 månad återhämtning blev det och allt man ville var att träna och tävla. Bantävlingar kan man köra kanske 1 i veckan och det är kul. Maraton är också kul men det blir så lång tid emellan och man förlorar en del viktig träning på varje maraton-lopp man kör. Det är i och för sig det som är charmen men jag börjar känna att det är fler sträckor som jag vill satsa på innan det blir för sent. 3000m och 10000m är de två roligaste. Det ska därför bli skönt att avsluta i Berlin och börja om på en ny kula. De två nya målen blir att få springa inomhus SM på sträckan 3000m samt SM på 10000m nästa sommar som lite turligt går i Borås nära Götet. Maraton kommer förstås finnas med i bilden och jag kommer springa Stockholm nästa år. Däremot kommer mycket av kvaliteten av träningen ligga med fokus på de kortare sträckorna. Sen kom även det där med semester in i bilden. För egen del tyckte jag det var jobbigt att bedriva en strukturerad och seriös träning när jag försöker ta dagen som den kommer och kanske inte vet vad som skall hända härnäst. Har fått inse att det inte är OS man tränar för och att man måste kunna prioritera andra saker ibland. Vi får helt enkelt se vad som händer nästa sommar, det är dock långt dit och innan dess kan jag tillryggalägga många härliga kvalitativa kilometer :)

3000 meter härlig smärta.

Efter en del tävlande på sista tiden, ett ganska hårt Lördagspass 60minuter lättdistans plus 20min i halvmarafart(3:26), och längsta långpasset efter maran i Söndags (31km, skulle egentligen vara 28) var det då dags för nya favoritdistansen. 3000 meter på Vikinglinespelen, på hemmaplan, Källbrinks IP. Man får springa snabbt, man får verkligen ta i och det är över relativt fort. Hur bra som helst.

Detta är mitt blott andra försök på distansen och efter min överraskande goda tid inomhus i vintras(9:03) var jag ganska övertygad om att jag skulle kunna plocka en sub 9 tid denna kväll. Men som med alla distanser när det gäller löpning kan man inte bara plocka hem en tid även fast man är tränad för det. Man behöver också ha ett vältränat pannben eftersom att hur man än vrider och vänder på det är det jobbigt, för alla som försöker göra sitt bästa.

Denna dag (14/8) var jag som brukligt lagom loj och seg i kroppen och inte alls sugen på att köra hårt. Oftast brukar det vara så att kroppen känns allmänt seg men huvudet är på g när det är dags för tävling. Inget att göra så mycket åt, bara att kötta liksom.

Startlistan var ganska god och jag såg några namn som var något snabbare eller ungefär lika snabba som jag. De båda Oxelösunds-killarna från SLK Oxelösund, var där, båda körde 5000m på Enhörna Challange samtidigt som mitt PB sattes för någon vecka sedan. Då hade de 15:10 samt 15:27 så jag tänkte att jag hänger på den lite långsammare ynglingen, Marcus Carlsson(-92), hela vägen så slipper jag göra något jobb alls. Perfekt. Även en Uppsala löpare, Jonatan Alvaeus, kände igen namnet men inte mer än så men jag misstänkte att han skulle vara vass.

Det visade sig att jag var seg denna dag. Han inte reagera när startskottet gick och hamnade mitt i klungan av alla löpare i mitt heat c:a 15-16 stycken. Efter att ha hajat allvaret fick jag gå ut och ta en ytterkurva för att hinna ikapp min tilltänkta lok. Det gick som smort och jag låg bakom och gnetade. Märkte dock att farten mattades lite så utan att tänka alltför mycket gick jag om och drog upp den igen. Tänkte inte missa 9 gränsen igen pga en alltför dålig öppning. Första 1000 metrarna gick efter fartökningen på jämna 3:00. Nu började det bli jobbigt på riktigt. Ensam där framme, alldeles för långt från den andre Oxelösundarn, Andreas Jansson(8:48), fick jag själv stå för farthållningen och tampas mot mina huvud-demoner. Kämpade mig dock igenom den andra kilometern på 3:01. Kände att jag började komma igång samtidigt som jag började bli riktigt trött, konstig tanke men det fanns nu massa  kraft i benen. Bara 2 1/2 varv kvar. Bara att köra. Blev 2 stycken 72or på den 3:e och näst sista 400ingen. 72or på 400 är 3:00 fart vilket ger 9:00 som sluttid. Kanon bara att spurta i mål nu. Drog även detta sista varv ända in på upploppet då de två som legat bakom mig tackade för sig och gick om. I sådana situationen har jag som långdistansare inte mycket att säga till om. Det ska bli bättring på det i höst inför inomhus SM på 3000. Kunde iaf hänga med hyfsat på de sista 100 metrarna mot mål och slänga mig på backen efter målgång. Ingen spykänsla, ingen känsla av att ha maxat total och jag var på benen ganska fort igen. Var väldigt nyfiken på tiden. Försökte räkna när jag gick ut på sista varvet vad jag behövde göra för att komma under 9:00. Huvudet fungerar dock inte riktigt som i normala fall då och jag trodde det var kört. Ja jag var nästan säker. Ställde mig in på att det kanske skulle bli 9:01 någonting i bästa fall, iaf ett PB, det borde jag ju mäktat med. Coachen så inte sådär jätteövertygande glad ut så jag befarade det värsta. Typ, kanske PB i bästa fall. Så jag blev ganska förvånad när jag såg att han knäppt av 8:55. 8:55! Det var en lättnad. Nu hade jag klarat av det. Äntligen under den magiska gränsen. Det visade sig senare att jag gjort sista varvet på 67 sekunder, alltså 5 sekunder under det tempot man måste hålla på 400m för att gå in på 9minuter. Det blev alltså en sista kilometer på 2:55. Så 3:00+3:01+2:55=8:56 vilket var vad det tillslut blev på det officiella resultatet. 8:56'27. Sprang in som 4:a, 3an hade 8:56'01 så jag hängde visst med ganska bra där i spurten ändå. Svårt att ha koll när man springer de sista metrarna mot mål på ett sånt här lopp. Medvetandet är inte riktigt på topp då så att säga.

Hur som helst mycket nöjd med genomförande och resultatet. Bra träning för pannbenet. Borde om jag toppar lite mer och inte gör en 10000m tävling 5 dagar innan kunna skrapa bort ett par sekunder från detta resultat. Men det får nog bli i vinter när jag lagt om träningen och ha fått köra mer mjölksyreträning och kortintervaller. Det ser jag fram emot. Nu är det dock fullt fokus på maran och på Lördag väntar ett mördarpass. Aaaahh denna härliga smärta. :)

7 Veckor kvar och 2 nya Pers

Med bara 7 veckor kvar till Berlin Maraton har träningen nu igen dragit igång på allvar. Kroppen känns äntligen helt återhämtad och passen flyter på en efter en med goda resultat. Så även de bantävlingar som är inplanerade för att få upp speeden i kroppen. Sedan förra inlägget har jag hunnit sprungit både 5000m och 10000m på bana. Båda två har gett  goda resultat och lämnat mig med en del stora förväntningar inför Berlin.

Den 1/8 åkte jag med två klubbkompisar ner till Enhörnas hemmaplan i Södertälje för att avverka 12 1/2 varv på den sköna hårda tartanen i nästintill perfekta förhållanden på den vindkänsliga planen. Efter 15:34 senast på stadion var jag nu inställd på att kunna göra en tid under 15:30. Med en del duktiga löpare på plats och framför allt Enhörnas Patrik Sällstedt borde det finnas en god chans att få en bra rygg att gå på. Var dock inte mentalt inställ på att rulla varven för att nå en sån tid, kände mig seg och trött. Det är som brukligt dock en av de bästa tecknen på att jag har något stort på gång. Gick efter start ut på ett tempo som skulle vara något långsammare än vid förra tävlingen då första km gick på 3:03. Nu blev det dock inte stor skillnad då första gick loss på 3:04. Drog även en liten klunga innehållande Sällstedt och en Oxelösunds kille. Efter den första km gick båda om och Sällsted försvann iväg och jag misstänker att han var sugen på Grahlens tid på Stadion veckan innan då han slog till med ganska fantastiska 15:13. Kilometrarna flöt på och jag låg hela tiden en bit efter de två. Jobbade mig ikapp Oxelösunds-killen och vi växeldrog lite. Hade inte super-koll på tiden men coachen skrek allt som oftast 74 eller 75 på varven vilket innebär ungefär 3:05-3:07 och en sluttid runt 15:30. 3:06 är ju exakt 15:30 så jag kände att nog att det var inom räckhåll. På sista km började vi jobba ikapp herr Sällstedt. De två sista varven blev dock de långsammaste på 76:or och inför sista krävdes ett 71 varv för att gå under. Det räckte precis och jag gjorde ett 70.5 varv och passerade Enhörna-löparen på upploppet. Det blev 15:29.7 på min klocka som också blev den officiella tiden då tidtagningen fallerade just under min målgång, tyvärr. Men coachen var noga med att inte knäppa av för tidigt så det kändes som en trolig tid. Skönt att klara av det mål som vi hade att upp i den sista(?) 5000m för säsongen. Får klura på tidsmål inför sträckan nästa säsong men någonstans ner åt 15:10 borde vara möjligt med ett års träning och ner under 15 som ett långsiktigt mål.

I Torsdags var det då dags för Långlöparnas Kväll. Ett kanonarrangemang även i år och även i år ett fantastiskt startfäll i A-Heatet. Tyvärr för i år hade jag dock inga ryggar att gå på. Planen var att gå ner mot 32:00. Borde ha kapacitet till de med tanke på min 5000m tid från förra veckan. Mustaniemi som nog har samma kapacitet som mig på 10000 skulle dyka upp enligt startlistan men var den enda i A-Heatet som inte kom till start. Visste även att Martin Kjäll-Olsson hade en tid från i år på 32:08 men han satsade högre än så ikväll och gick ut med en för hård öppning för att jag skulle kännas bekväm med den. Istället skulle jag hamna i ett vakuum bakom den gruppen och en grupp, som jag ledde, med Andreas Bergstedt, Enhörna, Colm OCallaghan, Huddinge och Niklas Andersson, Hässelby. Längre fram fanns även Erik Anfält från Örebro som gick ifrån i ett tempo i början som jag inte kände fanns i kroppen. De 2 första km var även de tyngsta och jag började undra hur jag skulle klara av mitt mål. Började även fundera på om sub 33 var möjligt. Växte dock in mer och mer i loppet, som passerades halvvägs på 16:15, 15 sekunder långsammare än tänkt plan. Dock så kändes det nu bättre och bättre och jag lyckade plocka några placeringar fram till mål. Kände mig faktiskt nästan urstark på slutet. Insåg dock att sub-32 loppet var förlorat men jag ville göra en så bra avslutning som möjligt. Kunde efter ett sista 72 varv spurta in på fina nya perset 32:24 med 16:15 på första 5k och 16:09 på sista. Lite besviken och lite nöjd, känner att jag borde kunna plocka 10-20 sekunder på den tiden iaf. var faktiskt inte jätteslut efter loppet. Känns nu helt kanon i kroppen och även i knoppen. Riktigt sugen på att träna och tävla. har nu 3 tävlingar kvar till Berlin vilket är en 3000m nästa vecka på hemmaplan (Källbrink IP) där sub-9 borde vara en självklarhet nu, dvs om jag lyckas återhämta mig tillräckligt mycket efter senaste tävlingen. Sedan blir det 10k landsväg på Platta fina Hälsoloppet och 10000m på ALJ Open sista helgen innan maran. Då borde jag kunna puts mitt nya pers med ett antal sekunder. Sen så smäller det. Den 30 September. Stay tuned!

Här bakom Erik Anfält och före klubbkompisen Colm OCallaghan efter någon kilometer

Ganska fräsch på slutvarvet.

Tillbaka

Har varit tungt för ett tag nu, återhämtningen har gått långsammare än tänkte. Sedan åkte jag på något i vänster lår som farbror doktor på Access Rehab fick ta sig en titt på. Tydligen har jag rumpmuskler som inte aktiveras och då får rygg och lår arbeta mer. Har fått ett sånt där fint rehab/styrke-träningsprogram att köra några gånger i veckan. Bara med pilatesboll. Får köra det mest på jobbet iom att det inte hinns med annars. Måste se kul ut när man ligger där och lyfter bollen(se min arbetsstol) med två ben mot skyn, eller försöker göra armhävningar darrandes som värsta asplövet med benen mot golvet och händerna på bollen. Man är inte stark i de små muskler man fortfarande har i armarna hehe :).

Motivationen har inte varit på topp än så länge, men i takt med att jag kan börja köra som vanligt igen så tar det sig. Dock kan jag inte säga att Berlin Maraton som är om 2 månader är lika lockande och motiverande som Stockholm. Ska dock försöka göra ett försök mot 2:30 iom att klubbkompisen skall ner och göra den satsningen. Det spelar inte så stor roll om det skulle misslyckas. Tror att man måste försöka ett par gånger först och då är det skönt att få erfarenheten.

Just för tillfället är det dock satsning på att komma igång och då tävla mig lite i form. Har 2st 10000m lopp, 1st 10k Landsväg, 1st 3000m och 2st 5000m varav det sista kördes ett igår på Stadion. Det var inte värdens största startfällt men 6 tappra krigare som hade tagit sig till start. Tänkte köra på mot nytt pers, dvs under 15:43 men mitt egentliga mål var att se vart formen stod. Även ångloket Anders Grahl stod på startlinjen men han skulle visa sig bli en för svår motståndare/medtävlare. Han hade väl satt ribban någon stans runt 15:10-15:20 och det skulle bli en allt för snabb öppning. Istället gjorde jag mitt helt egna lopp från start till mål på ett vindstilla Stadion och såg Anders glida ifrån mer och mer för att passera mållinjen på fantastiska 15:14 och jag 20sek senare på sköna 15:34. Pers med 9 sek och nöjd att känna att formen är på g.

Nu är det bara att gneta på med träningen och ta nya tag om en vecka på 5000m på Enhörna Challenge. Förhoppningsvis ska jag med lite draghjälp kunna spränga 15:30-vallen. Ska försöka återkomma om en vecka, med det är mycket nu...

Nytt tillfälligt fokus

Det har nu gått 3 veckor sedan maran och kroppen börjar så sakteliga återhämta sig. Något långsammar än vanligt dock. Kanske inte så konstigt med tanke på vädret under loppet. Lyckades bara mäkta med knappa 2 mil första veckan, 9 den andra och hela 10 senaste veckan. Som sig bör blir man aningen deprimerad efter en mara. Man måste vila och kroppen beter sig inte som vanligt. Då är det bra att ha lite nya mål att sikta in sig på och något annat att tänka på. Turligt då att semester i Norge blev en bra avkoppling och något nytt att fokusera på. Normännen har nmligen något som kallas för backar, där jag spenderar semestern är dem även extra vanliga så några snabbdistanser eller banträning blir det inte tal om men lite styrka i backintervaller och distanser blir det månaga av. Tur också att norrmännen även har något som kallas Motbackelöp. Hittade ett lokalt sådant i Seljord i närheten av Notodden där jag bor. Tänkte att det skulle ju vara en kul utmaning för en maratonlöpare. 4km och 518 höjdmeter kan väl inte vara så jobbigt. Det blev det heller inte rent kontitionsmässigt i alla fall. Dock är mina ben inte så tränade för att klättra. Sedan har vädret inte varit det bäste så det blev nästan samma förhållanden som under Stockholm Marathon. Så det blev mycket lera och slit på vägen upp, dessutom är norrmännen ganska bra på just detta tävlingsmoment. Mötte en ung duktig långskidsåkare så jag fick nöja mig med en andra plats efter att ha dragit i 3,5 av de 4km. Rehaben fortsätter nu här någon veckan till sedan är det hem till gamla svealand för att sätta fokus på 5000m om någon månad. Men jag kan verkligen tänka mig att komma tillbaka och göra om detta tävlingsmoment nästa sommar. Får bara hoppas på lite bättre väder.

Starten har gått.

Straxt efter segraren, Sindre Höyord

Glad men skitig 2:a

Stockholm Maraton 2012: En kurs i överlevnad

Okej vi tar det från början.
Efter att ha suttit och kollat in diverse väderleksprognoser under veckan och hoppats på den som verkade minst miserabel fick man tillslut inse att det här skulle kanske bli de värsta förutsättningarna jag skulle springa ett lopp i (Jämför Los Angeles Marathon 2011). Det vara bara att bita i det sura äpplet, inte fan skulle jag ge upp bara för att vädergudarna inte var på våran sida. Här har man förberett sig i ett år då skulle knappt ett brutet ben och än mindre någon fjantig regnstorm kunna sätta stopp för det.

Mötte upp klubbkamratena på vägen på pendeltåget och det var skönt att kunna skratta gemensamt åt eländet och snacka bort all nervositet. Väl på plats ledde Christian, en van stadion besökare oss upp i skydd på läktaren där vi satt ett tag och begrundade vårt öde. Efter några uppvärmningsvarv inne på stadion bestämde jag mig tillslut för att leta rätt på omklädningsrummen som SM och elitlöpare får använda sig av. Såg Solvikingarnas Mattias Jonsson testa olika klädval ute i regnet längs ena långsidan så jag gissade att det var där någonstans man skulle ta sig in. Väl inne i värmen stötte jag på både honom, hans polare Ragnar Frej från Högby, morsade på Andreas Bergstedt Trångsviken. Såg flera välkända ansikten, Brian Buchtrup, Fredrikshov, Haben Idris Hässelby, Cederic scwhartser, Enhörna, jag det var många man bara set på bild förut. Satt och mös fram till ca 10 minuter innan start då regn-ponchon åkte på och jag begav mig ut i ovädret. Hälsade även för första gången på min klubbkamrat, Catharina Sundelöf, som också sprang i SM klassen.

Väl i fållan var det bara att stå och hoppa och springa lite fram och tillbaka för att hålla värmen. Man var duktigt sugen på att bara komma iväg för att slippa stå där och frysa. Så tillslut gick startskottet och iväg bar det. Kändes lugn och kontrollerat redan från start. Försökte hela tiden köra i ett eget tempo utan att bry mig om andra och klungor. Kanske var ett dumt val såhär i efterhand eftersom jag gick själv över västerbron första varvet och passerade första 10k på 36.43 (3:40 tempo). Här kom Anders Grahl ikapp och förbi. Kändes som ett för snabbt tempo för mig, ville hålla mitt flow. Märkte att han och två av hans klubbkamraten bildade en klunga på en ca 10-12 löpare som konstant var ungefär 100m framför mig.

Vid 19k väntade syrran och morsan för att langa den första gel:en som jag tryckte i mig omgående. Vände straxt därefter upp i motlutet mot halvmarapasseringen och fick här första gången känna på ordentlig motvind. Fram tills nu hade det endast varit blött och kallt. Dock hade låren börjat klaga redan vid 17k, och de gjorde sig mer och mer påminda. Kanske man skulle valt långa tights ändå, fast å andra sidan hade de bara blivit kalla och genomblöta ändå.

Passerande halvan på 1.17.09 (3:40 tempo). Här var nu planen att hålla i så mycket det gick ute på Djurgården och om det kändes bra efter 26 trycka på lite. Orken var det inga problem med, tyvärr blev låren värre och värre och ibland kändes det som att man bara försökte hålla styrfart. Passerade kungsan och fick upp lite speed tack vare alla hjältar som ändock tog sig ut och hejade på oss. Hade här nästan kommit ikapp Grahlen. Vid 32k passeringen fick jag en andra gel langad av Kajsa Berg, som tyvärr inte sprang pga halsfluss. Straxt därefter var jag ifatt Anders och vi växeldrog lite. Kunde knappt se något på Södermälarstrand och det kändes som att sticka in huvudet i ett vattenfall. Av någon konstig anledning blev jag också sömning och sprang och blundade emellanåt. Kämpade mig ändock upp för västerbron där jag fick släppa Anders igen. Fick två gel av en arbetskamrat som sprang ikapp och hejade på mig, tack det var behövligt vid det här laget. Kändes ändock som en seger när man kom upp och hade en rejäl nerförsluta och medvind längs norrmälarstrand. Plockade några löpare här och kom ifatt Grahlen för 3 gången staxt efter T-Centralen. Såg 38k skylten och tyckte att man kunde försöka sig på en lite fartökning. Tror inte det blev så mycket till ökning, men jag tappade nog inte så mycket som jag annars skulle gjort. Mitt mål nu var att inte släppa Grahlen förbi mig en sista gång och kämpade mig upp för Odenplan. Plötsligt hör jag fotsteg och vänder mig om för att se IK Götas Anders Eriksson komma ångades, jäklar vilken fart han hade på slutet. Annars var det rätt mycket samma placeringar i mål. Tog ingen mer eller tappade. Försökte spurta om Brian på upploppet men han svarade 2 gånger på mina försök och jag gick tillslut i mål på det nya personbästa 2:37.40 vilket gav en 24 plats och en 16 plats i SM.

För att runda av det hela är jag trotts allt riktigt nöjd. Mesta av allt med den totala placeringen. Såg dock en hel del stackars Afrikaner som inte tålde vädret, det gick och huttrade eller sprang som om de vore helt groggy. Undrar om dem tänker komma tillbaka nästa år haha. Det blev ett pers med 39 sekunder och jag kan nu skriva 2:37:40 under meritlistan. Det på en ganska backig mara i riktigt skitväder. Känns ändå ganska bra inför höstens mål på Berlin Maraton. Vad målsättningen blir där får jag fundera över men nog borde en tid under 2:35 vara rimligt i alla fall.

Nu är det locket på för träning ett par dagar för min sargade kropp.

Tummen upp vid T-Centralen